FORSKNING - FÖR VEM?

Forskaren Kjell Hansson-Mild vid Arbetslivsinstitutet i Umeå kom ju fram till att "ju mer jag forskar om påverkan och eventuellt skadliga effekter från el, desto mindre tycks det handla om el." (Se nedanstående referat från Arbetarskyddsstyrelsens konferens om elöverkänslighet i Västerås 960319)

Många har då undrat: Varför sysselsätter sig forskare från Arbetslivsinstitutet i årtionden med studier kring just el när de inte finner några som helst samband? Kan det vara så enkelt att de aktiva på forskningsområdet kring elektromagnetiska fält och skadeverkningar på biologiska organismer enbart håller igång sina institutioner av rena sysselsättningsskäl? Den här tolkningen kan förstås synas mycket illvillig. Men det finns andra, och mycket allvarligare. Exempelvis de som säger att mycket mäktiga ekonomiska intressen helt enkelt vill lägga locket på den forskning som visar på skador från de elektromagnetiska fälten. Därför att det är dyrt att åtgärda apparaterna så att de emmitterar låga strålningsnivåer och därför att oron (under tiden som forskningen och omkonstruktionerna pågår) bland allmänheten (=konsumenterna) kan bli stor om skaderiskerna diskuteras offentligt.

Nålpengar

Vad ska man tro. Ett är emellertid klart. Den så kallade uppdragsforskning som allt fler forskare (inte bara inom området för EMF) i dag bedriver är inte enbart av goda. Dels så innebär det att industrin köper över forskarna till sina egna laboratorier - medan de samhälleligt styrda högskolorna och universiteten dras med nedskärningar och resurser som är av "nålpengskaraktär" (åtminstone i jämförelse med privatindustrins resurser). Och dels, och det är viktigt, att uppdragsforskarna faktiskt inte är herre över sitt arbete: uppdragsgivaren äger det nämligen, intill minsta kommatecken!

Resultatanpassning - om inte så...

Men så ser det alltså ut inom forskningen kring elektromagnetiska fält i Sverige. Med något undantag när; docent Olle Johansson på Karolinska Institutet exempelvis. Men han är alltså ett svart får bland de här forskarna. Alltså stryper hela tiden Rådet för Arbetslivsforskning hela tiden hans forskningsanslag medan de öser miljoner till gärdsgårdsforskarna på Huddinge Sjukhus och inom Arbetslivsinstitutet som på fullt allvar tror att kognitiv beteendeterapi kan lösa de elöverkänsligas problem. Situationen är alltså följande. Vissa delar av industrin (men långt ifrån allihopa, en hel del företag bedriver framgångsrik elsanering och har upptäckt att det är mycket lönsamt att få elöverkänsliga tillbaka i jobb, många av dessa har nämligen nyckelpositioner inom företagen) köper alltså upp villiga forskare som "resultatanpassar" sin verksamhet till vad uppdragsgivarna förväntar sig. På samma gång så blockerar alltså Arbetslivsinstitutet och Socialstyrelsen och Rådet för Arbetslivsforskning relevant arbetslivsforskning genom sina "psykologiska" förklaringsmodeller - vilka mynnar ut i ett enda stort mysterium över alla de människor som på ett eller annat sätt har besvär av elektrisk apparatur och utrustning, fram för allt bildskärmar.

När ska ministrarna reagera?

Det här är en fatal situation. Vad gör Socialdepartementet och Arbetsmarknadsdepartementet? Hur ser de politiska direktiven till samhällsforskningen ut? När ska Margot Wallström och/eller Margareta Winberg ge Riksrevisionsverket i uppgift att granska den här ljusskygga trafiken? Eller tror verkligen MINISTRARNA också på fullt allvar att det här endast är en fråga om allmän masshysteri? Frågorna är många. Svaren lyser med sin frånvaro.

Vårens debatt om kromosomförändringar hos lokförarna

En diskussion om de extremt höga elektromagnetiska fält som alstras i loken har förekommit till och från de senaste 10 åren. SEKO, som organiserar de svenska lokförarna, slog efter en omfattande diskussion bland sina fackliga medlemmar på hösten 1995 fast följande:

"DE PUNKTER SOM VI (samtliga huvudskyddsombud inom SEKO samt dess lokförrarråd) ÄR ÖVERENS OM ATT FÖRA FRAM TILL SJ ÄR FÖLJANDE:

"Uppdragsforskaren" kolliderar med facket

SJ:s ledning kontaktade Kjell Hansson-Mildh på Arbetslivsinstitutet i Umeå. Han påbörjade en forskning, och upptäckte så småningom kromosomskador hos de undersökta lokförarna. SJ-ledningen reagerade negativ.

Dels så var studien väldigt liten (=litet antal undersökta lokförare) och dels så ansågs resultaten för tekniska. SJ-ledningen beslutade att lägga ner undersökningen. Kjell Hansson-Mildh tystnade...

Men inom facket hade SEKO:s lokförrarråd under tiden ilsknat till ordentligt på uppdragsforskarens tassande. Trots att de från början initierat krav på just sådan här forskning så gav de sitt stöd åt SJ-ledningens beslut om att stoppa Kjell Hansson-Mildh. De skrev:

"Varför stödjer SEKO:s lokförrarråd SJ:s beslut att inte fortsätta undersökningen av lokförares kromosomförändringar i Kjell Hansson-Milds tappning? Några synpunkter som vi grundar vårt beslut på:

Därför tycker vi i SEKO som arbetar med frågan att de som är stora energileverantörer av el samt stora elkonsumenter tillsammans borde ta sitt ansvar och stötta grundforskningen kring kromosomförändringar och dess betydelse för den framtida hälsan hos människor."

Det inträffade är naturligtvis tragiskt. Oroliga lokförare får inte svar på sina frågor av impotent forskning. SJ-ledningen får anledning att tills vidare lägga locket på i frågan. Och så vidare. Men Rådet för Arbetslivsforskning då, som delar ut samhällets forskningsmiljoner?

Vilka råd gav de sedan de oroliga lokförarna och deras fackliga organisationer? Föreslog de en praktiskt tillämpad forskning som har arbetslivsrelevans i stället? Nej, såvitt inte vad jag i alla fall har sett. Rådets prioriteringskommitté med dess ordförande professor Bengt Knave, som föreslår fördelning av forskningsmedel, är lika tyst som sju dövstumsinstitut!

There is something rotten in the state of Sweden!

Tillbaka till Huvudsidan för FREEDOM CORNER.