Återgivet med tillstånd av Miljömagasinet och författaren.

Forskning om riskerna med mobiltelefoni

”Lennart Hardell utsatt för personförföljelse"

Svenska Dagbladet har i dag på Brännpunkt en artikel som tämligen brutalt angriper professor Lennart Hardell och medarbetare med anledning av deras senaste uppmärksammade studie om mobiltelefoner och cancer. Inte oväntat kommer artikeln från Karolinska institutet (KI) och är författad av Björn Cedervall, docent i medicinsk strålningsbiologi, Magnus Ingelman-Sundberg (MIS), professor i molekylär toxikologi och Hans Wiksell, professor i kliniska applikationer av elektro-magnetiska och akustiska vågrörelser. (Se www.svd.se/dynamiskt/Brannpunkt/did_2633273.asp)

Ingelman-Sundberg har ju varit flitigt i elden alltsedan han medverkade i den famösa artikeln ”Forskare som pratar strunt” i SvD för nästan precis ett år sedan. Den var ju också ett högst obehagligt angrepp på bland annat Lennart Hardell, och liksom i dagens artikel nämndes inga namn, men de utlagda ledtrådarna gjorde det enkelt för många läsare att identifiera måltavlorna. Om detta stilgrepp är avsett att ge en mer gentlemannamässig prägel åt det hela är svårt att säga, men innehållet är inte desto mindre mycket kränkande, och måste efter dagens artikel betecknas som personförföljelse.

Hardell hånas i Sverige

Hardell och medarbetare har publicerat sina fynd i European Journal of Cancer Prevention, en tidskrift om vilken Magnus Ingelman-Sundberg i SvD 21/8 hånfullt sade att den ”håller närmast division fem-klass”. Men det torde vara en fullt anständig tidskrift, och läget är faktiskt sådant att mediavärlden runt sedan länge har stor uppmärksamhet på nyheter från Lennart Hardells forskargrupp. Därför utgår jag från att han omedelbart blivit kontaktad från olika håll. SvD-artikelns anklagelser om ”larm” kan till stor del ha bottnat i att Hardell svarat på frågor från journalister utan att vara så reserverad som de stränga censurdomarna från KI anser att man bör vara när ämnet är så känsligt som detta.

En tämligen okontrollerbar uppgift från författarna är att ”samma forskargrupp har larmat mer än 100 gånger i olika ärenden.” Det som kallas larm tycks bland annat röra sig om att det kommit till allmänhetens kännedom att hormoslyr, dioxiner, blåbetonghus (radon) och alkohol kan förknippas med en ökad cancerrisk, vilket är gamla och välkända vetenskapliga uppfattningar. Är det verkligen klandervärt att tala om detta? Det finns alltid olika åsikter i vetenskapliga frågor, men i dag vet vi ju att penningstarka särintressen framgångsrikt bearbetar den vetenskapliga opinionen. Professor Hans-Olov Adami på KI, en annan av medförfattarna till artikeln ”Forskare som pratar strunt”, medverkar således mot betalning i den amerikanska klorindustrins ansträngningar att rentvå dioxiner (och därmed bland annat hormoslyr) från misstankar om att vara cancerframkallande.
( se Aftonbladets artiklar från december förra året: www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,114883,00.html
www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,115077,00.html )

Inte legitimerade läkare

Den 21/8 sade MIS i SvD att det tar ”tio år för en tumör att växa till sig och så länge har inte många använt mobiltelefon i Sverige.” Argumentet innebär att det i så fall ännu är för tidigt att upptäcka cancerrisker från  mobiltelefoner, även om de finns! Men NMT-telefoner har använts längre, och det var för denna typ som Hardell och medarbetare fann en klar riskförhöjning. I dagens artikel vänder man på det hela så här:

”Däremot noteras ingen ökad tumörrisk hos personer som använt digitala eller GSM-telefoner. Det senare fyndet är ju intressant och visar de facto att det tvärtom kan vara helt ofarligt att använda mobiltelefoner vad gäller uppkomst av hjärntumörer.”

Slutsatserna är för dessa författare uppenbarligen givna på förhand, och självmotsägelser i argumentationen serveras med en klackspark! Det som i artikeln sägs om Hardellgruppens trovärdighet slår med kraft tillbaka på upphovsmännen.

Trions trovärdighet

Ingen av författarna är legitimerad läkare. Wiksell och Cedervall har grundutbildning vid teknisk högskola, och har därutöver veterligen ingen medicinsk grundutbildning. Hur det är med Ingelman-Sundberg har jag för dagen inte lyckats utröna.

Wiksell är adjungerad professor, med postadress hos den egna ingenjörsfirman i stället för på KI. Cedervall har en hemsida, ”Bjorn’s Culture, Finance, and Science site” där man finner länkar till diverse EMF-information på Internet och avslutningsvis författarens egna synpunkter på frågan om EMF och cancer: www.geocities.com/WallStreet/Exchange/8256/emflankar.html.

Där hittar man också under rubriken ”Sådana som anser sig drabbade av el och liknande” två länkar, nämligen till FEB och till PeO Dalesjös kvicksilversidor. Björn Cedervall är anställd på KI, men säger på sin hemsida: ”I also work at SwedPower ­ a subsidiary company to Vattenfall AB.”

Var och en får bedöma själv om denna trio av författare sammantaget har tillräckligt mycket erfarenheter och insikter i fråga om människans sjukdomar för att vara trovärdiga när de förnekar möjligheten att man kan bli sjuk av mobiltelefoner. En teknisk eller teoretisk utbildning har sina begränsningar om man betänker hur många olösta gåtor som finns på det medicinska området.

För min del får vem som helst gärna föreslå tänkbara sjukdomsorsaker. Värdefulla idéer kan dyka upp hos många som inte är läkarutbildade, och sådant bör man lyssna på, inte minst om det kommit ur egna erfarenheter. Men den som vill uppträda som auktoritet och sopa bort andras idéer anser jag bör ha ordentligt på fötterna. Då räcker inte en teknologie doktorstitel eller en statistikutbildning på hög nivå.

Per Dalén
pdalen@algonet.se