Länk till den kompletta (58 sidor långa) Propositionen nr 136

Dokument: Prop. 2003/04:136

Rubrik:   Ledningsrätt för elektroniska kommunikationsnät Prop. 2003/04:136

Regeringens proposition
2003/04:136

Ledningsrätt för elektroniska kommunikationsnät
Prop.
2003/04:136

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 1 april 2004

Göran Persson
        Thomas Bodström
        (Justitiedepartementet)
 

Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås ett antal ändringar i ledningsrättslagen (1973:1144).
 Enligt förslaget skall det i lagen slås fast att det går att få ledningsrätt
inte bara för ledningar utan också för andra anordningar som ingår i
elektroniska kommunikationsnät, exempelvis master och antenner.
 Det föreslås också att det i ett ledningsbeslut skall kunna föreskrivas att
ledningsrättshavaren har rätt att inom det utrymme som upplåts för ledningen
låta någon annan installera och använda ytterligare ledning.  Syftet är att göra
 det möjligt för flera operatörer att samutnyttja master och andra anordningar
som ingår i elektroniska kommunikationsnät.
 De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 augusti 2004.

Innehållsförteckning
1       Förslag till riksdagsbeslut     3
2       Lagtext 4
3       Ärendet och dess beredning      8
4       Bakgrund        8
4.1     Ledningsrätt    8
4.2     Tredje generationens mobiltelesystem    9
4.3     Ny lagstiftning om elektronisk kommunikation    10
5       Överväganden och förslag        12
5.1     Ledningsrätt för master för mobiltelefoni       12
5.2     Samutnyttjande av master och annan infrastruktur för elektronisk
kommunikation   17

5.3  Omprövning av ledningsbeslut    25
6       Ikraftträdande m.m.     26
7       Kostnader och andra konsekvenser        26
8       Författningskommentar   27
Bilaga 1        Sammanfattning av betänkandet (SOU 2002:83)     36
Bilaga 2        Lagförslagen i betänkandet (SOU 2002:83)        42
Bilaga 3        Förteckning över remissinstanser (SOU 2002:83)  46
Bilaga 4        Lagförslagen i utkastet till lagrådsremiss      47
Bilaga 5        Förteckning över deltagare vid Justitiedepartementets remissmöte
 den 18 september 2003  51
Bilaga 6        Lagrådsremissens lagförslag     52
Bilaga 7        Lagrådets yttrande      56
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 1 april 2004   58
 

[ Hela Prop. 136 kan läsas på Riksdagens hemsida
Här  Högst upp på sidan finns även en länk till orginalhandling i Word-format
Den kan även läsas i pdf-format Här )

Nedan, del av Prop. 136  kap 4 samt del av kap 5 ]
 

1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i ledningsrättslagen (1973:1144).
 

...

4 Bakgrund
4.1 Ledningsrätt
Vid tillhandahållande av teletjänster är det som regel nödvändigt att utnyttja ledningar som går över någon annans mark. Rätten att dra en ledning över någon annans mark kan tryggas på olika sätt. Ett sätt är att ledningens ägare och fastighetens ägare träffar ett nyttjanderättsavtal. Ett annat sätt är att inrätta ett servitut till förmån för ledningshavarens fastighet. Sedan 1970-talet finns det också en särskild upplåtelseform, ledningsrätt. Bestämmelser om ledningsrätt finns i ledningsrättslagen (1973:1144).
En ledningsrätt ger rätt att inom ett utrymme som ingår i någon annans fastighet dra fram och begagna en ledning (inklusive för ledningens ändamål erforderliga anordningar). Den får upplåtas endast för vissa slag av ledningar, bl.a. för teleledning som ingår i telekommunikationssystem för allmänt ändamål (se 1 och 2 §§ ledningsrättslagen).
Frågan om upplåtelse av ledningsrätt prövas av lantmäterimyndigheten efter ansökan av den som vill dra fram ledningen. Prövningen sker vid en s.k. förrättning. Ledningsrätt får upplåtas även om fastighetsägaren motsätter sig det.
Ledningsrätten upplåts i ett s.k. ledningsbeslut. I ledningsbeslutet skall anges bl.a. ledningens ändamål, det utrymme som upplåts för ledningen och den tid inom vilken ledningen skall vara uppförd. I anslutning till att ledningsbeslut meddelas fastställs också ersättning till fastighetsägaren för upplåtelsen (se 13 och 22 §§ ledningsrättslagen).
En ledningsrätt gäller för all framtid. Den kan ändras eller upphävas endast genom en ny förrättning (jfr 33 § ledningsrättslagen).
En ledningsrätt kan överlåtas. En överlåtelse är dock giltig endast om den ledning för vilken ledningsrätten har upplåtits överlåts tillsammans med ledningsrätten (se 35 § ledningsrättslagen).
4.2 Tredje generationens mobiltelesystem
På den svenska telemarknaden förekommer såväl fasta som mobila tjänster.
På marknaden för mobiltelefoni finns flera olika system. Det första systemet som togs i drift var NMT (Nordisk Mobil Telefoni). Det finns ett företag som driver NMT-nät. Andra generationens mobiltelenät var GSM (Global Service for Mobile Communications). För närvarande finns tre större GSM-operatörer.
I december 2000 beviljade Post- och telestyrelsen tillstånd för fyra företag att bygga tredje generationens mobiltelesystem, 3G eller UMTS (Universal Mobile Telecommunications System). Bakgrunden till det beslutet var ett beslut av Europaparlamentet och rådet om samordnat införande av ett nytt system för mobil och trådlös telekommunikation inom gemenskapen (nr 128/1999/EG).
Överföringshastigheten är högre i 3G-nätet än i GSM-nätet. Det innebär att det är möjligt att med hög kvalitet skicka och ta emot inte bara ljud utan även rörliga bilder och andra mer avancerade tjänster. Den högre överföringshastigheten och användningen av nya frekvenser medför att 3G-nätet fordrar betydligt fler basstationer än NMT- och GSM-näten. För att uppfylla Post- och telestyrelsens tillståndsvillkor bedöms det vara nödvändigt att bygga totalt cirka 20 000 basstationer. Varje basstation består av radioutrustning och en antenn. Antennen är vanligen monterad på en mast eller en byggnad.
3G-nätet skulle enligt tillståndsvillkoren ha varit utbyggt senast den 31 december 2003. Samtliga företag som har fått tillstånd att bygga nätet har dock aviserat att de har problem med utbyggnaden och har vänt sig till Post- och telestyrelsen med förfrågningar om lättnader i tillståndsvillkoren, främst vad gäller tiden för utbyggnaden. En orsak till problemen med utbyggnaden uppges vara svårigheter att få bygglov för master.
4.3 Ny lagstiftning om elektronisk kommunikation
EG:s kommunikationsöversyn
År 2000 presenterade EG-kommissionen ett förslag till nytt regelverk för elektronisk kommunikation i syfte att modernisera gemenskapens lagstiftning på området. Förslaget lades fram mot bakgrund av den snabba tekniska och marknadsmässiga utvecklingen.
Kommissionens förslag behandlades av Europaparlamentet och rådet. Den 7 mars 2002 antogs fem direktiv, bl.a. direktivet (2002/21/EG) om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (ramdirektivet), direktivet (2002/20/EG) om auktorisation för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (auktorisationsdirektivet) och direktivet (2002/19/EG) om tillträde till och samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät och tillhörande faciliteter (tillträdesdirektivet). Med elektroniskt kommunikationsnät avses i direktiven system som medger överföring av signaler, via tråd eller radiovågor, på optisk väg eller via andra elektromagnetiska överföringsmedier, oberoende av vilken typ av information som överförs.
Direktiven trädde i kraft den 24 april 2002 och skulle vara genomförda i nationell rätt senast den 24 juli 2003.
Ramdirektivet
Ramdirektivet innehåller bestämmelser om det nya regelverkets mål. Enligt direktivet är det nya regelverkets övergripande målsättning att åstadkomma ett harmoniserat regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (artikel 1). Medlemsstaterna skall säkerställa att nationella regleringsmyndigheter som fullgör uppgifter enligt direktiven verkar för att främja dels konkurrens, dels den inre marknadens utveckling, dels de intressen som medborgarna i Europeiska unionen har (artikel 8).
Auktorisationsdirektivet
Syftet med auktorisationsdirektivet är att harmonisera och förenkla de bestämmelser och villkor som gäller för rätt att tillhandahålla elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (artikel 1).
Enligt direktivet får det uppställas krav på att företag som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster skall ha en allmän auktorisation. För att få en allmän auktorisation får det krävas att företaget gör en anmälan till en nationell regleringsmyndighet. Med en allmän auktorisation följer olika rättigheter och skyldigheter (artiklarna 2–4).
Ett företag som har fått en allmän auktorisation kan åläggas särskilda skyldigheter enligt tillträdesdirektivet.
Tillträdesdirektivet
Tillträdesdirektivet skall harmonisera de sätt på vilket medlemsstaterna reglerar samtrafik och andra former av tillträde till elektroniska kommunikationsnät (artikel 1).
Vissa av direktivets bestämmelser avser endast företag som har betydande inflytande på marknaden. Dessa företag skall kunna föreläggas särskilda skyldigheter (artiklarna 3 och 4). Bland annat skall det vara möjligt att ålägga ett sådant företag skyldighet att ge tredje part tillträde till byggnader, ledningar och master (artikel 12). Det finns också bestämmelser om att företag som kontrollerar tillträde till slutanvändare skall kunna föreläggas att exempelvis bedriva samtrafik i den utsträckning som det är nödvändigt för att slutanvändarna skall nå varandra. Med samtrafik avses sammankoppling av kommunikationsnät för att göra det möjligt för användare att kommunicera med varandra eller få tillgång till tjänster som tillhandahålls i näten (artikel 5).
Lagen om elektronisk kommunikation
För att genomföra EG-direktiven tillkallades under år 2001 en utredning, e-komutredningen. På grundval av utredningens arbete har det införts en ny lag om elektronisk kommunikation, lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation (prop. 2002/03:110, bet. 2002/03:TU6 och rskr. 2002/03:228). Lagen har ersatt telelagen (1993:597) och lagen (1993:599) om radiokommunikation.
Lagen om elektronisk kommunikation gäller elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster. Den innehåller bl.a. bestämmelser om att den myndighet som regeringen bestämmer fortlöpande skall fastställa produkt- och tjänstemarknader, särskilt geografiska marknader, som har sådana särdrag att det kan vara motiverat att införa skyldigheter enligt lagen. Om det inte råder effektiv konkurrens, skall företag med betydande inflytande på marknaden identifieras och åläggas en eller flera skyldigheter ur en särskild katalog. Denna katalog innefattar bl.a. samtrafikskyldighet och skyldighet att lämna andra former av tillträde (se 8 kap. 5–7 §§ och 4 kap. 4–12 §§).
Riksdagen har i samband med att lagen om elektronisk kommunikation antogs beslutat om nya mål för sektorn elektronisk kommunikation. Enligt riksdagens beslut är målen att enskilda och myndigheter skall få tillgång till effektiva och säkra elektroniska kommunikationer med största möjliga utbyte när det gäller urvalet av överföringstjänster samt deras pris och kvalitet. Sverige skall i ett internationellt perspektiv ligga i framkanten i dessa avseenden (se prop. 2002/03:110 s. 9 och 101 f., 2002/03:TU6 s. 6 och rskr. 2002/03:228).
5 Överväganden och förslag
5.1 Ledningsrätt för master för mobiltelefoni
Regeringens förslag: Det skall vara möjligt att få ledningsrätt inte bara för ledningar utan också för andra anordningar som ingår i elektroniska kommunikationsnät.

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag (se betänkandet s. 72–75).
Remissinstanserna: En majoritet av de remissinstanser som har yttrat sig har tillstyrkt förslaget eller har inte haft några invändningar mot det. Det gäller bl.a. Hovrätten över Skåne och Blekinge, Lantmäteriverket, Konkurrensverket, Post- och telestyrelsen, Länsstyrelsen i Uppsala län, Lantmäterimyndigheten i Stockholms kommun, Institutet för fastighetsrättslig forskning, IT-företagen och Näringslivets Telekomförening.
Malmö kommun, Svenska Kommunförbundet, Sveriges advokatsamfund, SABO, Fastighetsägarna Sverige, LRF, Sveriges Jordägareförbund, Företagarna och Hyresgästföreningen har avstyrkt förslaget.
Flera remissinstanser har haft invändningar av lagteknisk karaktär.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss: Överensstämmer med regeringens förslag (se utkastet till lagrådsremiss s. 11–16).
Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig har vidhållit sina tidigare ståndpunkter i sak.
Bakgrund: Under de senaste decennierna har ledningsbaserad telekommunikation i en inte obetydlig omfattning ersatts av trådlös telekommunikation. Det har skett genom ökad mobiltelefoni men också genom användning av radioteknik i näten för fasta kommunikationstjänster. Denna utveckling har medfört behov av nya slag av anordningar, såsom basstationer och radiolänkstationer.
En basstation tar emot signaler från och sänder signaler till mobiltelefoner. En basstation består av teknisk utrustning, radioutrustning, och en antenn. Radioutrustningen placeras normalt i en särskild byggnad och antennen fästs på en mast bredvid byggnaden. Antennen och radioutrustningen förbinds med en ledning. I tätorter brukar basstationer uppföras ovanpå befintliga byggnader. Radioutrustningen placeras då i ett rum i byggnaden och antennen monteras på byggnadens tak eller fasad. En basstation är förbunden med det nät som den ingår i genom en ledning eller en radiolänk.
Det är inte ovanligt att basstationer uppförs inom utrymmen som har upplåtits till basstationens innehavare med ledningsrätt. Enligt uppgift från Lantmäteriverket har lantmäterimyndigheterna sedan 1980-talet beviljat ledningsrätt för flera hundra master för mobiltelefoni. Det har framför allt gällt master som har ingått i de nät som har föregått 3G-nätet, dvs. NMT-nätet och GSM-nätet. En stor del av dessa master har varit förbundna med en teleledning, medan en del har saknat sådan förbindelse.
Det råder inte någon tvekan om att det går att få ledningsrätt för en basstation som är förbunden med en teleledning som ingår i ett telekommunikationssystem för allmänt ändamål. I så fall kan basstationen nämligen betraktas som s.k. tillbehör till ledningen (se 3 § ledningsrättslagen). Frågan om det går att få ledningsrätt för en basstation som saknar fysisk förbindelse med ledning och som alltså är förbunden med det nät som den ingår i enbart genom radiolänk är däremot omdiskuterad. I några mål som har prövats av fastighetsdomstol eller hovrätt har det ansetts vara möjligt att upplåta ledningsrätt för detta slag av anordning (se Fastighetsdomstolens i Malmö tingsrätt utslag den 22 augusti 2001 i mål nr F 2914-00 och Hovrättens över Skåne och Blekinge utslag den 6 februari 2003 i mål nr Ö 1861-02). Men det finns också exempel på att frågan har bedömts på motsatt sätt (se Fastighetsdomstolens i Stockholm tingsrätt utslag den 25 april 2003 i mål nr F 7644-02). Frågan har inte prövats av Högsta domstolen. Högsta domstolen har dock meddelat prövningstillstånd i ett överklagat mål som gäller den aktuella frågan (se Högsta domstolens mål nr Ö 956-03).
Utredningen har ansett att det redan i dag är möjligt att upplåta ledningsrätt för det nu nämnda slaget av anordningar.
Skälen för regeringens förslag: Som tidigare har nämnts är målet att alla företag och enskilda i landet skall ha tillgång till effektiva och säkra elektroniska kommunikationer och att Sverige i ett internationellt perspektiv skall ligga i framkanten i detta avseende (se prop. 2002/03:110 s. 9 och 101 f., bet. 2002/03:TU6 s. 6 och rskr. 2002/03:228). För att detta mål skall uppnås är det nödvändigt att det finns goda förutsättningar att bygga ut de befintliga telekommunikationsnäten och att bygga nya nät. Det förutsätter bl.a. bra och effektiva möjligheter att få tillgång till mark för byggnationen.
En betydande del av de svenska ledningsnäten är anlagda med stöd av ledningsrätt. Som ovan har konstaterats har under de senaste decennierna trådlös telekommunikation i en inte obetydlig omfattning ersatt ledningsbaserad telekommunikation. Basstationer och radiolänkstationer är numera nödvändiga komponenter i såväl nät för fasta som nät för mobila kommunikationstjänster. Det framstår mot denna bakgrund som naturligt att det skall vara möjligt att få ledningsrätt inte bara för ledningar och anordningar som utgör tillbehör till ledningar utan även för andra anordningar som ingår i näten. Även konkurrensskäl talar för att ledningsrätt bör kunna upplåtas för alla slag av anordningar som ingår i näten. För närvarande konkurrerar innehavare av nät för fasta respektive mobila kommunikationstjänster med varandra. Som bl.a. Konkurrensverket har påpekat är det från konkurrenssynpunkt viktigt att ledningsrättslagen är teknikneutral och inte ger t.ex. innehavarna av nät för fasta tjänster bättre förutsättningar än innehavarna av nät för mobila tjänster.
Ett flertal remissinstanser, däribland LRF, Sveriges Jordägareförbund, Fastighetsägarna Sverige och SABO, har invänt att det inte finns något behov av att kunna upplåta ledningsrätt för t.ex. master. De har bl.a. framhållit att det vid utbyggnaden av 3G-nätet har träffats ett mycket stort antal frivilliga uppgörelser mellan operatörer och fastighetsägare om uppförande av master och antenner, dvs. nyttjanderättsavtal. De har också påpekat att i de fall det inte går att nå en frivillig överenskommelse finns det möjlighet att expropriera marken.
Vi vill för vår del framhålla att ledningsrätt för ledningens innehavare har flera fördelar jämfört med nyttjanderätt, grundad på avtal. En fördel är att en ledningsrätt inte är begränsad i tiden utan gäller för all framtid. Ett nyttjanderättsavtal måste förlängas när avtalstiden löper ut för att inte upphöra att gälla. En ledningsrätt ger också ett bättre sakrättsligt skydd än vad en nyttjanderätt gör, t.ex. vid en överlåtelse eller en exekutiv försäljning av fastigheten. Även vid en fastighetsreglering har en ledningsrätt en starkare ställning än en nyttjanderätt (jfr 7 kap. 29 § jordabalken). Innehavarna av elektroniska kommunikationsnät har därmed ett intresse av att kunna få ledningsrätt för alla nätdelar. Operatörer som använder sig av trådlös telekommunikation har inte mindre behov av dessa ledningsrättens fördelar än andra operatörer.
Att ledningsrätten har dessa fördelar har inte heller ifrågasatts av remissinstanserna. Remisskritiken synes snarare sammanhänga med att en ledningsrättsupplåtelse kan ske mot fastighetsägarens vilja och alltså ha expropriativ karaktär. Den kritiska frågan blir därför om det finns skäl att ge operatörer m.fl. tillgång till en upplåtelseform som kan användas även i fall då fastighetsägaren motsätter sig upplåtelsen.
Utbyggnaden av 3G-nätet har hittills i stor utsträckning säkrats genom nyttjanderättsavtal. Lantmäteriverket har uppgett att det i januari 2003 hade kommit in cirka 100 ansökningar om ledningsrätt till lantmäterimyndigheterna avseende master o.d., hänförliga till 3G-nätet. Enligt Lantmäteriverket och några operatörer har det i många av dessa fall inte gått att få till stånd frivilliga uppgörelser med fastighetsägaren. De uppgifter som lämnades vid remissmötet den 18 september 2003 tyder på att frivilliga överenskommelser vanligen har kunnat träffas såvitt gäller fastigheter som ägs av privatpersoner men att problem ofta har uppkommit vid förhandlingarna med större fastighetsägare, t.ex. kommuner.
Om man enbart ser till antalet fall där det hittills inte har gått att få till stånd frivilliga uppgörelser, kan behovet av att vid utbyggnaden av 3G-nätet använda en upplåtelseform som också kan användas mot fastighetsägarens vilja synas vara förhållandevis begränsat. När man bedömer behovet av lagstiftning, måste man emellertid också beakta operatörernas särskilda behov. Vid framdragande av en längre ledning som skall gå över ett flertal fastigheter finns alltid risken att någon enstaka fastighetsägare motsätter sig en upplåtelse, något som skulle kunna äventyra hela ledningen. Det är uppenbart att det i denna situation måste finnas en möjlighet till tvångsupplåtelse som kan komplettera de frivilliga överenskommelser som träffas med flertalet fastighetsägare. När det gäller anläggande av master o.d. är behovet av att få tillgång till ett visst bestämt utrymme inte lika tydligt. Är en fastighetsägare inte beredd att upplåta utrymme, går det ofta att vända sig till en annan fastighetsägare och bygga masten på hans eller hennes fastighet. Så är emellertid inte alltid fallet. De krav som ställs på 3G-operatörerna om att näten skall ha en hög täckningsgrad (99,98 procent av Sveriges befolkning) och viss teknisk funktionalitet liksom topografiska förhållanden gör att det ibland inte finns någon annan fastighetsägare att vända sig till.
Vår slutsats är därför att det även när det gäller anläggande av master o.d. finns ett klart behov av att kunna få till stånd upplåtelser mot fastighetsägarens vilja. Det mest naturliga är då att detta sker genom upplåtelse av ledningsrätt. Det alternativ som några remissinstanser har nämnt, nämligen expropriation, utgör ett alltför omständligt och kostsamt förfarande för tvångsupplåtelse av utrymme för en mast eller en antenn.
En fråga som Hyresgästföreningen har tagit upp är de eventuella hälsorisker som mobiltelefonnäten kan vara förenade med. Enligt Hyresgästföreningen finns det inte minst bland hyresgäster en stark oro för sådana risker.
Statens strålskyddsinstitut har utfärdat allmänna råd om begränsning av allmänhetens exponering för elektromagnetiska fält (SSI FS 2002:3). De bygger på en rekommendation som Europeiska Unionen har antagit (Europeiska rådets rekommendation 1999/519/EG av den 12 juli 1999 om begränsning av allmänhetens exponering för elektromagnetiska fält [0 Hz–300 GHz]). Arbetsmiljöverket har också utfärdat föreskrifter om arbete med radiofrekvent strålning och högfrekventa elektromagnetiska fält (ASF 1987:2). De undersökningar som har gjorts om strålningsförhållandena vid master för mobiltelefoni har visat att den strålning som enskilda normalt kan utsättas för ligger långt under de fastställda gränsvärdena (se SSI Rapport 2001:09 och SSI information 2001:3).
Mot bakgrund av den oro som trots detta förekommer vill vi också påpeka att det i såväl plan- och bygglagen (1987:10), ledningsrättslagen som miljöbalken finns bestämmelser vars syfte är att motverka uppkomsten av hälsorisker i samband med utbyggnaden av elektroniska kommunikationsnät.
Enligt plan- och bygglagen krävs sålunda bygglov för att uppföra en radio- eller telemast (se 8 kap. 2 § första stycket 5 plan- och bygglagen; i normalfallet torde det inte krävas bygglov för att på en befintlig byggnad montera en antenn för t.ex. 3G-nätet, jfr dock 8 kap. 3 § första stycket 1 och 6 § plan- och bygglagen samt RÅ 1981 2:36). Bygglov behövs även om det skulle ha beviljats ledningsrätt för masten. När en bygglovsansökan prövas, skall hänsyn tas till skilda allmänna och enskilda intressen, bl.a. hälsorisker av olika slag.
Lantmäterimyndigheten är vid en ledningsförrättning skyldig att utreda förutsättningarna för upplåtelse av ledningsrätt och skall därvid beakta olika allmänna och enskilda intressen. Det innebär bl.a. att de gränsvärden som Statens strålskyddsinstitut har fastslagit skall beaktas. Även hänsynsreglerna i miljöbalken, däribland försiktighetsprincipen och lokaliseringsprincipen (se 2 kap. 3 och 4 §§ miljöbalken) får betydelse (jfr prop. 1997/98:45 del 1 s. 206 och prop. 1997/98:90 s. 148 f. samt 158 och 159). Av betydelse är också att det i förrättningen bör ske s.k. rådplägning med sakägarna. Vid behov skall samråd också ske med berörda myndigheter, exempelvis byggnadsnämnden på orten (se 19 § ledningsrättslagen). Vid ett sådant samråd kan lämpliga lösningar för ledningens eller mastens närmare lokalisering klarläggas. Det finns alltså goda förutsättningar att vid en ledningsförrättning belysa hälsofaktorer på ett allsidigt sätt och att åstadkomma en lämplig lokalisering.
Vi anser mot denna bakgrund att de hälsoaspekter som Hyresgästföreningen har tagit upp inte utgör skäl mot att använda ledningsrättslagen för att trygga uppförandet av master och andra anordningar som ingår i elektroniska kommunikationsnät.
Flera remissinstanser har berört ersättningsbestämmelserna i ledningsrättslagen. Dessa bestämmelser innebär att ersättning skall utgå enligt expropriationsrättsliga principer och att fastighetsägaren skall ha ersättning för den skada som han eller hon drabbas av till följd av ledningsrättsupplåtelsen, exempelvis i form av värdeminskning på fastigheten. När ledningsrättslagen infördes, förvaltades ledningsinfrastrukturen på teleområdet av statliga verk och av andra offentligt ägda subjekt som drevs utan egentligt vinstintresse. Numera handhas ledningsnäten framför allt genom enskilda rättssubjekt som drivs med starka privatekonomiska vinstintressen. Flera remissinstanser, bl.a. LRF och Fastighetsägarna Sverige, anser att det sistnämnda förhållandet motiverar en översyn av ledningsrättslagens ersättningsbestämmelser och att denna översyn bör ske före en eventuell utvidgning av ledningsrättslagens tillämpningsområde.
Uppbyggandet och bibehållandet av sådana ledningsnät som avses i ledningsrättslagen, t.ex. teleledningar för allmänt ändamål, och de nu aktuella kommunikationsnäten bärs enligt vår mening upp av starka allmänintressen. Det förhållandet att näten inte förvaltas av offentligt ägda rättssubjekt har i detta sammanhang begränsad betydelse. Det är därför inte nödvändigt att i detta lagstiftningsärende göra några ändringar i ledningsrättslagens ersättningsbestämmelser. Vi avser dock att återkomma till frågan sedan Ledningsrättsutredningens slutbetänkande (Ledningsrätt, SOU 2004:7), som behandlar bl.a. ledningsrättslagens ersättningsbestämmelser, har remissbehandlats. Vi avser också att göra en sådan utvärdering av expropriationslagens ersättningsregler som riksdagen nyligen har efterfrågat (bet. 2003/04:BoU5, rskr. 2003/04:151).
Sammanfattningsvis anser vi att övervägande skäl talar för att det skall vara möjligt att upplåta ledningsrätt för master och andra anordningar som ingår i elektroniska kommunikationsnät. Det bör gälla oavsett om anordningarna har förbindelse med en ledning eller inte. Detta bör komma till uttryck i 2 § ledningsrättslagen.

Utredningen har vidare föreslagit att begreppen ”teleledning som ingår i telekommunikationssystem för allmänt ändamål” och ”allmän svagströmsledning för signalering, fjärrmanövrering, dataöverföring eller liknande ändamål” i 2 § ledningsrättslagen skall ersättas med enbart ”ledning som ingår i elektroniskt kommunikationsnät för allmänt ändamål”. Bakgrunden till detta förslag är i huvudsak att begreppet telenät i den nyligen införda lagstiftningen om elektronisk kommunikation har ersatts med elektroniskt kommunikationsnät (se 1 kap. 7 § lagen [2003:389] om elektronisk kommunikation, jfr telenät i 1 § andra stycket i den upphävda telelagen [1993:597]).
Vi delar utredningens uppfattning att terminologin i ledningsrättslagen bör anpassas till terminologin i lagen om elektronisk kommunikation. Begreppet ”ledning som ingår i elektroniskt kommunikationsnät” bör därför ersätta begreppet ”teleledning som ingår i telekommunikationssystem”.
Liksom hittills bör enbart kommunikationsnät som tjänar allmänna ändamål – och som därmed tillgodoser angelägna allmänintressen – kunna ligga till grund för en ledningsrättsupplåtelse (se prop. 1973:157 s. 91 f. och prop. 1992/93:200 s. 266). Också detta bör anges i lagtexten. En möjlighet att besluta om ledningsrätt för den aktuella typen av anordningar kommer därmed också att vara förenlig med bestämmelserna om egendomsskydd i regeringsformen (se 2 kap. 18 § regeringsformen).
Bestämmelsen om ”allmän svagströmsledning för signalering, fjärrmanövrering, dataöverföring eller liknande ändamål” infördes för att tillgodose behov vid järnvägstrafik (se prop. 1973:157 s. 92). Vid en tidigare ändring av paragrafen har bestämmelsen fått stå kvar (se prop. 1992/93:200 s. 262–266 och 334). Enligt bl.a. Banverket och Svensk Energi kan bestämmelsen fortfarande ha praktisk betydelse. Den bör därför inte tas bort.
Vårt förslag innebär att det i viss utsträckning kommer att vara möjligt att ta utrymme i anspråk för master m.m. mot fastighetsägarens vilja. Självfallet bör denna möjlighet utnyttjas med stor försiktighet. Såsom påpekades vid tillkomsten av ledningsrättslagen bör lantmäterimyndigheten i möjligaste mån grunda ett ledningsbeslut på en frivillig uppgörelse mellan fastighetsägaren och innehavaren av ledningen (jfr prop. 1973:157 s. 86).
5.2 Samutnyttjande av master och annan infrastruktur för elektronisk kommunikation
Regeringens förslag: Lantmäterimyndigheten skall kunna besluta att innehavaren av en ledningsrätt som avser ett elektroniskt kommunikationsnät för allmänt ändamål får låta någon annan (andrahandsnyttjaren) dra fram och använda ledning inom det utrymme som har upplåtits med ledningsrätt. Ett sådant beslut skall meddelas i samband med att ledningsrätt upplåts eller vid en senare förrättning. Fastighetsägaren skall vid förrättningen tillerkännas ersättning för den skada och det intrång som framtida andrahandsupplåtelser kan innebära.
Andrahandsupplåtelsen skall inte vara beroende av fastighetsägarens medgivande. En förutsättning för andrahandsupplåtelsen skall vara att andrahandsnyttjarens ledning ingår i ett elektroniskt kommunikationsnät för allmänt ändamål.
Andrahandsnyttjaren skall kunna överlåta sin ledning till någon annan. Om ledningsrättshavaren går med på det, skall också förvärvaren kunna utnyttja ledningsrättsutrymmet.
Andrahandsnyttjaren skall anses som sakägare i en förrättning som avser ändring eller upphävande av ledningsrätten.

Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att innehavare av ledningsrätt som avser elektroniskt kommunikationsnät för allmänt ändamål skall få upplåta nyttjanderätt inom det utrymme som har upplåtits med ledningsrätt. Om nyttjanderättsupplåtelsen inte medför mer än ringa men för fastigheten, skall upplåtelsen, enligt utredningens förslag, inte vara beroende av något medgivande från fastighetsägaren (se betänkandet s. 76–81).
Remissinstanserna: Hälften av remissinstanserna, däribland Hovrätten över Skåne och Blekinge, Lantmäteriverket, Konsumentverket, Post- och telestyrelsen, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Uppsala län, Lantmäterimyndigheten i Stockholms kommun, Lantmäterimyndigheten i Göteborgs kommun, NUTEK, IT-företagen och Näringslivets Telekomförening, har godtagit förslaget om att en ledningsrättshavare skall få upplåta nyttjanderätt om upplåtelsen inte medför mer än ringa men för fastigheten.
Göteborgs tingsrätt, Malmö kommun, Svenska kommunförbundet, Lantmäterimyndigheten i Örebro kommun, Institutet för fastighetsrättslig forskning, Sveriges advokatsamfund, Sveriges Lantmätareförening, Företagarnas Riksorganisation, LRF, Fastighetsägarna Sverige, Sveriges Jordägareförbund, SABO och Svenska Kraftnät har avstyrkt förslaget eller har ställt sig tveksamma till det. Bl.a. har flera av dem menat att fastighetsägaren alltid bör godkänna en nyttjanderättsupplåtelse och att ledningsrättshavaren alltid skall vara skyldig att ansöka om tillstånd till upplåtelsen, om fastighetsägaren motsätter sig den.
Många remissinstanser har framfört synpunkter av lagteknisk natur och efterlyst klargöranden av hur de föreslagna bestämmelserna skall till-lämpas i olika avseenden.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss: Överensstämmer med regeringens förslag (se utkastet till lagrådsremiss s. 16–22).
Remissinstanserna: Lantmäteriverket, TeliaSonera Sverige AB, Hi3G Access AB, Vodafone Sverige AB, Tele2 Sverige AB och Svensk Energi har godtagit förslaget. Svenska Kommunförbundet, LRF, Fastighetsägarna Sverige, Sveriges Jordägareförbund och Svenska Kraftnät har avstyrkt förslaget eller har framfört invändningar mot det. Bl.a. Svenska Kommunförbundet och LRF har ansett att det i vart fall bör krävas att fastighetsägaren underrättas om andrahandsupplåtelsen. LRF har också menat att ett förordnande om rätt till andrahandsupplåtelse alltid bör innefatta föreskrifter om andrahandsnyttjarens tillträde.
Skälen för regeringens förslag
Master och annan infrastruktur för elektronisk kommunikation bör kunna samutnyttjas
I vissa av de EG-direktiv om elektronisk kommunikation som har antagits under år 2002 (se avsnitt 4.3) finns bestämmelser om att företag som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät i vissa fall är skyldiga att ge annan tillträde till sina anordningar och erbjuda samlokalisering eller andra möjligheter till gemensamt utnyttjande av egendom (se artikel 12 ramdirektivet och artiklarna 5.1, 8 och 12 i tillträdesdirektivet). Även i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation finns sådana bestämmelser. Om innehavaren inte lämnar det tillträde som lagen kräver, kan han eller hon föreläggas att göra det vid vite (se 4 kap. 3, 8 och 14 §§ samt 7 kap. 4 och 5 §§).
EG-direktiven och den svenska lagstiftningen förutsätter alltså ett samutnyttjande av den infrastruktur som används för elektroniska kommunikationer, exempelvis master för mobiltelefoni. Det är även av andra skäl angeläget att förutsättningarna för att samutnyttja denna infrastruktur är goda. Det är av stort värde inte minst från miljö- samt plan- och byggnadssynpunkt. Det förbilligar också utbyggnaden av infrastrukturen.
Går det då att åstadkomma ett sådant samutnyttjande i de fall då ledningar och andra anordningar är belägna inom utrymmen som är upplåtna med ledningsrätt?
En ledningsrätt ger ledningsrättshavaren rätt att inom fastigheten vidta de åtgärder som behövs för att dra fram och begagna en ledning. Ledningsrättshavarens befogenheter skall anges i ledningsbeslutet (se 1 § andra stycket och 22 § ledningsrättslagen). Ledningsrättslagen reglerar inte uttryckligen vilka möjligheter ledningsrättshavaren har att upplåta nyttjanderätt till annan inom ledningsutrymmet (utan att först inhämta fastighetsägarens medgivande). Det synes dock inte råda någon tvekan om att ledningsrättshavaren har rätt att upplåta nätkapacitet, dvs. överföringskapacitet, i en ledning som ingår i ett elektroniskt kommunikationsnät. Likaså torde ledningsrättshavaren vara oförhindrad att ge annan nyttjanderätt till de ledningar som ledningsrättshavaren själv har anlagt och fortfarande äger (givetvis under förutsättning att nyttjandet ligger inom ramen för det ändamål som ledningsrättsupplåtelsen anger). Däremot kan ledningsrättshavaren inte med stöd av ledningsrätten ge annan en självständig nyttjanderätt till det utrymme som omfattas av ledningsrätten (vi använder i det följande beteckningen ”andrahandsupplåtelse” för en sådan upplåtelse). Ledningsrättshavaren får alltså inte låta någon annan installera egen ledning eller annan utrustning inom det utrymme som ledningsrätten avser (jfr prop. 1973:157 s. 85 och 35 § ledningsrättslagen). Det sammanhänger med att ledningsrättslagen utgår från att ledningsrätten och ledningen skall vara i samma ägares hand. I många fall torde en tredje part inte heller kunna beviljas en egen ledningsrätt som täcker det behov av t.ex. samlokalisering som kan finnas enligt de nyss nämnda EG-direktiven eller lagen om elektronisk kommunikation. En samlokalisering som har beslutats enligt lagen om elektronisk kommunikation – eller som av andra skäl är angelägen – kan därför i många fall inte genomföras om fastighetsägaren motsätter sig den.
Några remissinstanser har menat att detta inte utgör skäl att lagstifta om rätt för ledningsrättshavaren att göra andrahandsupplåtelser. De har påpekat att en andrahandsupplåtelse alltid kan komma till stånd med fastighetsägarens medgivande. Enligt vår mening är det emellertid inte tillfredsställande att en andrahandsupplåtelse är helt beroende av fastighetsägarens medgivande. En sådan ordning innebär ju exempelvis att fastighetsägaren kan förhindra samutnyttjande som ledningsrättshavare är skyldig att medverka till enligt lagen om elektronisk kommunikation.
Vi föreslår därför att det införs en lagreglerad rätt för en ledningsrättshavare att utan fastighetsägarens medgivande kunna erbjuda annan rätt att självständigt utnyttja det utrymme som har upplåtits med ledningsrätt. Vi återkommer nedan till hur denna rätt bör vara utformad men vill redan här framhålla att reglerna måste utformas så att fastighetsägaren ges ett tillfredsställande skydd.

....
[ Detta är endast en del av Prop 136, länk till komplett dok i början på denna sida]