Stockholm den 8 januari 1998
 

Landstingsrådet …………..

Stockholms läns landsting
Box 22550
104 22 STOCKHOLM
 
 

Till dig som har inflytande över Landstingets sjukvård

Det här brevet är en vädjan. En klinik på Huddinge Sjukhus, Centrum för Miljöbelastning, driver sedan många år en verksamhet gentemot oss elöverkänsliga som vi helst vill slippa.

De ansvariga läkarna avfärdar helt att patienternas plågor skulle kunna ha något samband med elmiljön. Den "behandling" patienterna får är olika former av psykologiska avbetingningsförsök.

Patienterna är ofta remissfall som känner sig tvingade att delta av rädsla att mista sjukpenningen. Ledsna patienter har uppgivet kontaktat oss och berättat om en "vård" som de upplever som både kränkande
och meningslös.

Tvärtemot vad klinikens marknadsföring säger så har man inte kunnat visa några positiva behandlingseffekter av verksamheten (enl Socialstyrelsen).

Vi är nu dubbelt drabbade, både av sjukdomen och av vården.

Är det meningsfullt att fortsätta att lägga ut skattemedel på en verksamhet som inte  kan uppvisa några resultat och som vi sjuka vill slippa?
 

Med vänlig hälsning
 

             Thomas Josefsson

Thomas Josefsson, ordförande
 

PS. Den här frågan har ingenting att göra med att vi elöverkänsliga behöver elvänligare lokaler vid olika behandlingskliniker. Även elöverkänsliga får andra sjukdomar och skador ibland.

                                                                                                                           VÄND !
FEB är rikstäckande intresseorganisation för elöverkänsliga, ett handikappförbund inom HSO.

Angående  "Centrum för miljöbelastning"

Stockholms Läns Landsting bedriver psykologiska avbetingningsförsök med elöverkänsliga som målgrupp vid Centrum för Miljöbelastning hittills placerat vid Huddinge sjukhus under Sydvästra sjukvårdsområdet.

Kliniken plattform för egen sak

Utgångspunkten för klinikens ansvariga har hela tiden varit att elöverkänslighet inte är en miljöbelastning utan en psykologisk störning, en fobi eller liknande.
Detta saknar helt vetenskaplig grund. Det finns idag ingen säker vetenskaplig kunskap om elöverkänslighetens medicinska orsaker.

Vetenskapliga studier (bl a ref 1,2,3) tyder dock på att elöverkänsliga har olika  fysiologiska skador, bl a i nervsystemet. Skador som knappast kan uppstå på psykologisk väg. Att sjukdomar sedan alltid påverkar psyket är en annan sak.

Kliniken har gjorts till en plattform för att torgföra läkarnas egen sak.
De ansvariga arbetar hårt för att bevisa att elöverkänslighet måste vara en psykologisk störning. Kliniken är till stor skada för elöverkänsliga genom att dess läkare helt avfärdar elöverkänsligas behov av mindre intensiv elmiljö.

Upprörda och ledsna patienter

Patienternas utsagor att besvären avgörs av den elmiljö de vistas i har klinikens ansvariga aldrig trott på. Patienternas berättelser har närmast betraktats som psykologiskt betingade fantasier.

FEB har under åren mottagit åtskilliga upprörda klagomål per brev och telefon från patienter som besökt kliniken. Klagomålen har handlat om inkorrekta remissvar, dåligt bemötande och en allmänt nedsättande attityd gentemot patienterna.

Obefintliga behandlingsresultat

Kliniken har, trots flera års verksamhet och oblyg marknadsföring, inte lyckats att redovisa positiva behandlingsresultat som tål en granskning. Behandlade patienter har inte förbättrats i större utsträckning än icke-behandlade (ref 4).

Avveckla "Centrum för miljöbelastning" !

Vi starkt negativa till fortsatt drift av Centrum för miljöbelastning då kliniken

bedrivs utan vetenskaplig grund,
saknar positiva behandlingsresultat,
saknar patienternas förtroende.
 
 
 

Föreningen för El- och Bildskärmsskadade, FEB
FEB är rikstäckande intresseorganisation för elöverkänsliga, ett handikappförbund inom HSO.
 

Referenser:
1. Olle Johansson m fl: Skin Changes in Patients .... Exp. Dermatology  1994:3.
2. Per-Arne Öckerman: Free Radicals in Electromagnetic Hypersensitivity  1996.
3. Kjell Hansson-Mild m.fl: Neurophysiological Effects ...Journal of Occ. and Env. Med. 1997:1.
4. Socialstyrelsen Meddelandeblad 22:1997.