Med utgångspunkt från en personlig arbetslivserfarenhet som medicinsk signalanalytiker, omfattande både medicin och elektroteknik, ter sig behandlingen av problemen med de el-relaterade symtomen något märklig.  De el-relaterade symtomen har blivit kraftigt psykologiskt laddade i den allmänna debatten.  En anledning är ganska säkert att rapporterade allergisymtom relaterade till datormiljö först ignorerades, därför att "el" inte är ett ämne, som skulle kunna identifieras molekylärt av immunsystemet på det sätt som krävs för en allergisk reaktion.  Trots detta myntades den oegentliga beteckningen "el-allergi" och mot detta reagerade naturligtvis det tekniskt-medicinska "etablissemanget" och kom i försvarsställning gentemot allehanda "strålningsmystiker", som gärna hoppade på det här tåget, varefter ett ställningskrig utbröt.  Om man i stället hade distanserat sig från terminologiproblem och sökt en förklaring liknande den som gäller för exempelvis "köld-allergi", där inte heller "köld" är en substans mot vilken immunsystemet kan reagera, så hade det nämnda tåget möjligen kommit på rätt spår ("Köldallergi" orsakas av att immunsystemet uppfattar nedkylda kroppsegna proteiner som främmande 
ämnen). 

En ytterligare anledning till låsningarna i debatten om symtom, som uppträder i sammanhang där också "elektricitet" förekommer, förefaller vara det något slarviga antagandet att de olika yttringarna därför har en gemensam orsak.  Rimligen borde varje enskild situation där symtom förekommer analyseras för sig, i stället för att a priori klumpas samman under samlingsnamnet "el-överkänslighet".  Risken är annars stor att missa de faktiska orsakerna till symtomen.  För varje situation bör man dessutom tillämpa den goda vetenskapliga principen att i första hand välja den förklaring, som är den mest sannolika, dvs den minst långsökta.  Inledningsvis kan nämnas ett fenomen, som är mycket välkänt för den som arbetar tekniskt med lokalt höga elektrostatiska fältstyrkor (som i TV-apparater och datormonitorer), dvs att luftens dammpartiklar joniseras och vidhäftar med stor kraft mot huden.  Denna mycket intensiva kontakt med damm kan troligen provocera en reaktion även hos den, som ej tidigare varit dammallergiker.  Det är faktiskt inte ovanligt med hudrodnad och ögonsveda i sådant arbete.  Om väl en allergi är initierad, kan ju symtomen bli omfattande.  Man kan också spekulera om eventuellt överskott av positiva joner i luften, vilket ju är känt för att kunna ge diverse symtom hos känsliga personer, t.ex. migrän före åskväder.  Erforderlig åtgärd skulle givetvis vara att förhindra jonbildningen i den luft, som omger en datormonitor.  (Det större betraktningsavståndet till en TV räcker i allmänhet för att eliminera problemet.) 

Följande situationer har uppmärksammats:

1)  Arbete vid dator-monitor.
2)  Besvär av lysrör.
3)  Förhöjd risk för hjärntumör hos förare av el-lok.
4)  Förhöjd risk för leukemi hos barn i skolor eller daghem under kraftledningar.
5)  Fall av leverskada framför radarantenn.

Dessa situationer karakteriseras av tämligen olika förutsättningar:

1)  DATORARBETE
a)  Joniserade partiklar förekommer i luften (Utsökt förklaring till allergi!). 
b)  Även om den elektriska fältstyrkan intill bildröret är hög, är den obetydlig i den elektriskt ledande biologiska vävnaden och helt försumbar i jämförelsen med den som genereras av aktiviteten i den egna nerv- och muskelvävnaden.
c)  Den magnetiska fältstyrkan från bildrörets avlänkningsspolar avtar mycket snabbt med avståndet från spolarna. Det genererade fältet är så lågfrekvent, dvs har en våglängd av storleksordninge kilometer (!), att det saknar elektrisk komponent och alltså inte kan betraktas som elektromagnetisk strålning. Även om ett magnetiskt växelfält av tillräcklig frekvens och styrka skulle inducera en cirkulerande växelström i ledande vävnad, skulle den i detta fall vara försumbar jämfört med den ström, som normalt genereras elektrolytiskt i blodkärlsystemet.
d)  Arbetsställningen vid datorarbete kan vara fixerad under långa pass i ett anatomiskt olämpligt läge och kan mycket väl, förutom ev. förekomst av stress eller ensidighet i arbetssituationen tänkas bidra till förhöjd frekvens av missfall. 

2)  LYSRÖR
a)  Lysrör avger inget magnetfält på avstånd.
b)  Det elektrostatiska fältet är försumbart på någon meters  avstånd.
c)  Till skillnad från glödlampor avger lysrör ett ljus, som är "vasst" upphackat med 100 pulser pr sekund.  Pulsat ljus med lägre frekvens utlöser anfall hos epileptiker och det är tänkbart att syncellerna hos en del personer kan hinna registrera även högre pulsfrekvenser och ge upphov till exempelvis stressymtom.

3)  EL-LOK
a)  Det elektrostatiska fältet i ett lok av metall är helt kortslutet och saknas alltså.
b)  De magnetiska läckfälten från transformatorer och motorer i lok är enormt kraftiga.  Magnetiska fält, till skillnad mot elektrostatiska, genomtränger biologisk vävnad.  Hög magnetisk fältstyrka i vävnaden påverkar orienteringen av molekyler, och kan möjligen därigenom ochså påverka viktiga biokemiska förlopp och ge upphov till förändringar. 

4)  KRAFTLEDNINGAR
a)  De höga spänningarna, t.ex. 380 000 volt, ger upphov till ett 50-periodiskt (60- i USA) växelfält, som möjligen leder till jonisation. 

b)  Pga. stora strömmar i ledningarna genereras också ett magnetiskt läckfält kring ledningarna.  De sammansatta elektriska och magnetiska fälten representerar "spill" från en mycket stor förbirusande energitransport. Det är svårt att bedöma vari riskerna består och hur skadeeffekterna uppstår, men med tanke på riskerna att befinna sig intill en lika stor förbirusande energitransport av annat slag, t.ex. ett tåg, en motorväg med snabba långtradarsläp, en stor brusande fors, är det rimligt att de tar sig uttryck någon form.  Att mera detaljerat klarlägga vari dessa består återstår ännu.

5)  RADAR
a)  Liksom i fallet med kraftledningar, är det här fråga om stora passerande energikvantiteter.  Den korta våglängden innebär elektromagnetisk strålning med en del av energin passerande direkt genom kroppen på den, som placerar sig omedelbart framför antennen.  Detta ger en vävnadsuppvärmning, som har konstateras kunna ge skador på inre organ, såsom exempelvis levern.

Om varje komponent i de ovan beskrivna problemen analyseras sakligt var för sig och adekvata lösningar förhoppningsvis uppnås, försvinner rimligen också el-mystiken, till glädje för många och möjligen till förtret för några.

Bo Hjorth,
tidigare verksam inom 
neurofysiologisk signalanalys