Samtal med CG Göthe Professor em. vid Södersjukhusets Yrkesmedicinska
klinik 20/8-96
CG Göthes uttlanden och ståndpunkter är intressanta ur
en rad aspekter:
-
Han är något av "ålderman" och beskyddare för Huddinges
Yrkesmedicinska klinik (som i dag heter Yrkes-och miljömedicin); han
pensionerades i samband med flyttningen av Södersjukhusets yrkesmedicinska
klinik 1960 men har som pensionär oavbrutet både i Sverige och
utomlands mycket aktivt fört fram de yrkesmedicinska klinikernas nästan
cementerat enhälliga synpunkter (andra uppfattningar finns, men de
framförs inte offentligt, karriärsmöjligheterna skulle omedelbart
förstöras. I några undantagsfall finns yrkesmedicinare
som faktiskt har gått mot den officiellt påbjudna hållningen
- sjuk kan man inte bli av amalgam eller av bildskärmar - men de har
då varit mycket försiktiga för att inte få alla korpralerna
inom kåren på sig!)
-
Han har mycket aktivt debatterat frågorna, inte minst i Läkartidningen
(som hejar så där oklanderligt vetenskapsjournalistiskt på
det här "laget"). Minnesvärd och mycket tung moteld mot den här
kårpropagandan har bland annat psykiatern Per Dalén i Helsingborg
avlossat i samma tidning. (Dessvärre tycks redaktionen alls ha noterat
den fullträffen; vetenskapsjournal har det tydligen inte så
lätt som läsaren av en debatt kan tro när det gäller
att värdera en sakdebatt!)
-
Han har torfört yrkesmedicinarnas "syndromteori" i olika sammanhang
utomlands, bland annat i WHO-sammanhang - där han torgför teorin
som om vore den en oomkullrunkelig svensk officiell ståndpunkt.
-
Oavsett vad man anser om CG Göthes åsikter så är
han mycket rättfram. Han är amalgamisternas motsvarighet till
elektrofobisternas Sture Lidén (som nyligen avled i april). Man
kunde alltså sky herrarnas åsikter men på något
sätt ändå hålla dem högt därför att
de mycket tydligt säger vad alla de andra i de här båda
"lagen" tycker (men av taktiska skäl ligger lägre med u t å
t). Sture Lidéns minne ärar vi bäst genom att ta hans
åsikter på största allvar - som den viktigaste exponenten
för Huddinge Yrkes-och Miljömedicin, professor Bengt Arnetz
vid Statens Institut för Psykosomedicin, psykologen Bengt Andersson
vid Institutionen för tillämpad psykologi i Uppsala, Kjell Hansson-Mild
vid Arbetslivsinstitutet i Umeå samt Ulf Bergqvist och Bengt Knave
vid Arbetslivsinstitutet i Stockholm.
Utskriften som följer här nedan är ordagrannt
återgiven, "..." i texten står för paus eller tvekan.
Eller att man avbryter eller blir avbruten. kursiverade ställen, här
och nedan, är betoningar, min anm. Mellanrubrikerna är mina egna,
J.Å.
Jan Åberg: -Jag läste i DN (19/8 -96) en stort uppslagen
artikel om "elallergi" som nytt "syndrom" och där du var citerad.
CG Göthe: -Ja, jag fick den i går.
JÅ: -Eftersom du uttalade dig så skulle det vara
intressant att veta vad du menar med elöverkänslighet som "trauma".
Vad är det för undersökningar som visar på att det
förhåller sig så?
CGJ: -Min utsago grundar sig på en allmän klinisk
erfarenhet. Jag är yrkesmedicinare och var tidigare chef för
yrkesmedicinska kliniken på Södersjukhuset. Där var det
som så, om vi nu ska ta det från början, att 1980 så
flyttade kliniken in i nya lokaler, och då blev vi lokaliserade vägg
i vägg med den odontologiska tandkliniken, och vi hade ett gemensamt
personalrum. Och då visade det sig ju väldigt snabbt då
att dom var överhopade med patienter som led av "oral galvanism" -
som åkomman hette på den tiden. Och dom patienterna ansåg
sig vara kvicksilverförgiftade, och de var fast övertygade
i denna uppfattning, så fast övertygade att de ofta tvingade
fram tandextraktioner och utborrningar av sådana här fyllningar
fastän det inte fanns någon som helst medicinsk eller somatologisk
indikation för det, sett ur tandläkarens synvinkel.
Consensus mellan yrkesmedicinare
Och då kom vi överens om att det vore ju rimligt faktiskt att
se efter om det verkligen var kvicksilverförgiftning - med
tillämpning av de förfinade diagnoser som då hade utvecklats.
Och vi utarbetade då ett slags inofficiellt samarbetsavtal som gick
ut på att de rutinmässigt remitterade de här patienterna
till oss. Och vi utredde då och så för att se om det var
kvicksilverförgiftning och det blev noll: inte ett enda fall av
kvicksilverförgiftning. Hur många de där patienterna
var kan jag inte säga nu, men jag skulle tro att det var mellan femti
och hundra under årens lopp.
Ja, och så fortsatte det där och sen visade det sig snabbt
att det där med elallergi uppvisade klara likheter med den orala galvanismen,
bland annat att det var samma slags patientmaterial: en dominans av kvinnor,
en dominans av vissa åldersgrupper och det var en viss dominans också
av...ja...ja!...det var... i princip...vanliga människor.
JÅ: -Vad var det för åldersgrupper?
Typfallet
CGJ: -Den typiske patienten - som ju bara existerar i sinnevärlden
och inte i verkligheten - det är en kvinna i trettiofem till förtiofemårs
åldern, men förvisso finns det även män och också
andra åldersgrupper. Och det visade sig att de här sjukdomarna
hade ofta en ganska markant start. Ja, inte så att man kunde
säga torsdagen den femte mars klockan tolv, så insjuknade jag.
Men i alla fall det var en ganska markant start alltid - det var en period
före insjuknande som dom hade varit friska. Och sedan som de ganska
distinkt kunde ange "ja det här började för ganska exakt
tre år sedan", då började det att komma, och sen har det
bara blivit värre och värre och det har utvecklat sig på
olika sätt" och hittan och dittan, va?.
Och då började jag systematiskt med att utfråga
dom:
hur var det i övrigt då? I det skedet när de började
att bli dåliga? Och jag började att utfråga dem systematiskt
om familjeförhållanden, om arbetsförhållanden - många
av dom här ansågs ju ha sina besvär från arbetet
- och då visade det sig väldigt snabbt att i majoriteten
av fallen, ja, jag vågar säga majoriteten av fallen fast jag
gjorde inte någon vetenskaplig undersökning av det här
från början utan det kom fram under färdens gång,
så att säga. Så kom det fram att de hade insjuknat i skeden
någon gång när de var utsatta för olika typer av
livspåfrestningar, av den typ som vilken människa som helst
kan utsättas för. Och det var i allmänhet nästan alltid
påfrestningar med anknytning till familjen eller till arbetet.
Nyckelfallet
Själva nyckelfallet som gjorde att jag började att dra öronen
åt mig och systematiskt börja på att fråga ut patienterna
efter ett visst mönster, det var en alldeles speciell patient. Det
var en kvinna, just i 45-årsålderna, och av den typen som hela
samhället roterar kring, alltså en i botten alldeles normal
ordinär kvinna som hade försörjt sig själv och bidragit
till familjens uppehälle med sina egna händers arbete. Ett rejält
fruntimmer, kort och gott, som tidigare hade blivit överkänslig
för sin bildskärm; hon hade kontorsarbete. Och när jag började
att fråga lite grann om hur det hade varit, så började
hon plötsligt att gråta fullständigt ohejdat trots att
det inte hade hänt någonting och trots att jag inte hade ställt
någon konstig fråga....men så kröp det fram då,
någonting som hon sannolikt aldrig hade talat om för
någon tidigare, kanske inte ens för sig själv, att just
när det där började så hade rektorn från den
skola där hennes 16-åriga dotter gick, tagit kontakt med henne.
Dottern hade varit en mycket välartad flicka, med goda skolbetyg och
så vidare. Sista terminen hade hon lämnat bostaden på
vanligt sätt och kommit tillbaka efter skolan - men hon hade inte
varit i skolan enligt rektorn. Och när man började att rota i
det där så visade det sig att hon hade börjat att flyta
omkring på stadens knarkvarkvartar... och då blev hon sjuk
och började att inte tåla sin bildskärm.
Ingen vetenskaplighet
JÅ: -Ja. Men den undersökning som du gjorde, den var
alltså ingen strikt kontrollerad vetenskaplig undersökning?
CGJ: -Näe. Det här är ingen strikt kontrollerad
undersökning. Men däremot har det gjorts undersökningar...jag
slutade nittonhundranitti, ja nittiotvå egentligen - då kliniken
flyttades till Huddinge sjukhus. Och efter det så har de på
Huddinge gjort mer systematiska undersökningar. Det här
är något som kommer oerhört regelbundet - oerhört
regelbundet.
JÅ:-Jaha. Vilka är det som har gjort de där undersökningarna?
CGJ: -Det är yrkesmedicinska...
JÅ: -Vilka personer är det som stått för
undersökningarna?
CGJ: -Jag vet inte...jag har inte haft koll på de undersökningarna
så jag vågar inte säga någonting om det. Men hursom
helst: när man börjar att gå igenom det medicinhistoriskt
så visar det sig ju också att sådana här epidemier
har funnits och kan följas tillbaka i mitten av artonhundratalet i
alla fall... Det har vi publicerat.
JÅ: -Tänker du på Karin Johanissons arbeten,
hon har ju skrivit om det...
CGJ (avbryter):... -Jag har själv skrivit om det
också.. Jag vet inte om du känner till de publikationerna.
JÅ: -Nej. Men däremot har jag diskuterat med Karin
Johanisson, jag frågade om...
Om nyttan att vara sjuk - simulansteoremet
CGJ (avbryter): ...Jag kan ju skicka över, för det är
publicerat, låt mig se nu....(här följer tre minuters bläddrande
i papper hos Göthe som trots bläddrandet inte lyckas få
fram titeln på det arbete som han vill hänvisa till). Jamen,
vi hade en konferens om det här i forskningsrådsnämnden
nittonhundranittiotre, tror jag, och det publicerades och kom i en rapport
nittonhundranittiotre, och det kom i en rapport nittonhundranittiofem,
"Om nyttan av att vara sjuk".
JÅ(skriver och repeterar): ...om ...nyttan... att vara...sjuk?
CGJ: -Jaha, ha-ha-he-he... Ah! Det är en sån där
konferenstitel som ju är rent snurrig naturligtvis. Men den hade väl
någon form av säljande...Ha! Jag hittar den inte här. Vad
har du för adress? Vad hette du? (här följer utlämnande
av adress, namn och tel i några minuter)
(här följer en ohörbar fråga eller påstående
undertecknad som jag vill minnas gick ut på vilka vetenskapliga belägg
som finns för påståendet om att elöverkänsliga
och amalgamförgiftade har "nytta" av att vara sjuka)
Patienterna får själva bära den omvända bevisbördan
CGJ: -Ja, det går väl inte att belägga. Så
är det ju. Men att det beror på utstrålningar från
bildskärmen, det går ju inte att belägga, men är
det sen så att man gör som patienten vill; man skriver
ett intyg om att kontoristen ska få en andra typer av arbetsuppgifter
så att man inte får någon kontakt med bildskärmen,
till exempel, eller att man borrar ut amalgamfyllningarna på
amalgamisten - då blir det nästan alltid, det finns väl
alltid undantag, men nästan alltid så blir det då en initial
lättnad. Patienten får "rätt". Och dom upplever det som
en triumf, och de mår bättre. Men sedan kommer symptomen
tillbaka, och ibland då kopplade till andra saker. Det är
till exempel oerhört vanligt att, det är verkligen
mycket vanligt att sådana här tandvårdspatienter som har
fått amalgamfyllningarna bortopererade - de får tillbaka sina
besvär och så sammankopplar dom dom nya besvären med de
nya fyllnadsmaterialen.
JÅ: -Hur ser du då på amalgamenheten i Uppsala,
de har ju...
Amalgamsanering - "kvacksalveri"
CGJ (avbryter direkt): ... Mycket tveksamt ... det är...jag...(upprört
tonfall)..jag tycker att det är en skam för den svenska sjukvården
om jag ska vara ärlig och säga vad jag tycker och om man ska
vara riktigt, riktigt ärlig...därför att när
man gör på det sättet som man gör där, att man
så att säga ger patienten rätt fast patienten har
fel
-
då förleder man patienten. Man fixerar patienten i sjukdomsrollen
och man omöjliggör alla rehabiliteringar, alla rehabiliteringsförsök
i fortsättningen...
JÅ (avbryter): ...Så de gör alltså ingen
medicinsk bedömning över huvud taget?
CGJ: Men det är ju det de gör! Det är ett slags
medicinskt kvacksalveri! (tonfallet upprört, aggressivt) Jag är
mycket
irriterad
över detta därför att det skadar
patienterna så
oerhört...man...man ger patienterna rätt och de får
då uppleva triumfen att de får rätt. Och det är väl
gott och väl - sett ur patientens synvinkel, det gläder dom.
Men samtidigt så tar man bort alla möjligheter att få
dom friska. Man omvandlar till kroniskt sjuka personer som fastnar i sin
sjukdomsroll och jag ser på det som FRUKTANSVÄRT oetiskt
(CGJ trycker bestämt på ordet fruktansvärt).
JÅ: -Men hur kommer det sig då att SoS lägger
ner amalgamenheten vid Huddinge sjukhus?
CGJ: -Vaddå?
JÅ: -De har ju lagt ner amalgamenheten vid Huddinge
sjukhus!
CGJ: -Det är inte Socialstyrelsen som har gjort det utan
det är Stockholms Läns landsting! Det är väl av ekonomiska
skäl, jag vet inte varför de har gjort det faktiskt. Nu anser
ju jag att om man ska se det från den politiska synvinkeln att det
är mycket olyckligt att bygga upp sådana här specialenheter
för den här typen av sjukdomar för det medför en slags
tendens att institutionaliserad den sjukdomstypen. Det är mycket bättre
att de här sjukdomarna tas om hand inom den allmänna sjukvården,
och att man där anlitar de expertinstanser som erfordras för
att utreda, hellre än att man har specialenheter, jag tror det.
JÅ: -Ja. Men elöverkänslighetsproblematiken...
Psykiska krämpor
CGJ (avbryter): ...det är samma krämpa!
JÅ: -Men vad är det för referenser som du har,
förutom
ditt
arbete?
CGJ: -Det finns ganska många referenser i de här skifterna.
JÅ: - Är det någon som du kommer att tänka
spontant på? Det skulle vara intressant att få höra!
Många skadefaktorer - utom el och kvicksilver
CGJ: -Jag var ju inbjuden till en sån där världshälsoorganisations
Work-shop, i Berlin här för några månader sedan när
jag fick manuskriptet till den rapport som ska utges av Världshälsoorganisationen
här för bara någon vecka sedan...jag har den inte på
mitt skrivbord. Men där gjorde jag ju ett inlägg och där
gjordes många andra inlägg och det primära ämnet var
"multipel kemisk överkänslighet", MCS, som ju är den variant
av den här åkomman som plågar USA någonting så
alldeles otroligt.
JÅ:- Men var det några andra av de svenska forskarna
som är mera specialiserade på elöverkänslighet som
tog någon ställning då eller gjorde inlägg?
CGJ: -Nej. Jag var den ende svensken som överhuvud taget
var inbjuden dit. Det vill säga som inbjuden delegat. Det fanns inga
fler svenskar där...
JÅ:- Ja. Jag tackar så mycket. Jag ska med intresse
studera de dokument som du översänder till mig och jag ska be
om att få återkomma!
CGJ: -Det får du säkert göra. Jag skickar så
att du får studera i lugn och ro.
av Jan Åberg 1996, publicerat 1997.
Tillbaka till huvudsidan för FREEDOM
CORNER.