Jag ställer där ett antal frågor som ur såväl etiska och rättsäkerhetsaspekter torde vara av högt principiellt, officiellt, intresse. Just därför har också detta brev också tillställts Carl Tham och hans kommande etikutredning, för eventuella "komparativa" studier av hur "gången" i ett sådant här fall de fakta hanteras. Jag tar för givet att Regionala Etiska Kommittén vid KI i sin hantering av också mina framställda frågor är något av en likare för hur det går, och bör gå, till. De övriga lokala etikkommittéerna "sneglar", antar jag hur man från den regionala kommitté arbetar med den här sortens frågor.
För säkerhets skull, så bilägges till detta brev ånyo mitt brev av den 17/3 - för den skull att det skulle ha "kommit bort". (det brev som här bifogas finns inlagt på Freedom Corner; det handlar om deras kaotiska förhållande till offentlighetsprincipen, om hur de försöker att förvägra undertecknad att lämna ut offentliga handlingar etc). Det har nämligen börjat att "försvinna" en hel del saker sedan mitt förra brev, hela patientjournaler exempelvis.
Jag ska helt kort gå in på detta innan jag ställer mina egentliga frågor till kommittén. Vid Huddinge Sjukhus finns den så kallade YMER-gruppen. Till den är Lena Hillert, Birgitta Kolmodin-Hedman och Bengt Arnetz antingen direkt anknutna (de tre förstnämnda) eller i multicentersamarbete anknutna (bl.a. Arnetz).
Jag ifrågasätter deras två studier, Kognitiv terapi från 1994 på egentligen alla de sätt som tänkas kan: vetenskapligt, etiskt, moraliskt. Jag har därtill en d o k u m e n t a t i o n på att de bryter mot grundlagen när det gäller offentlighetsprincipen, inte en utan ett f l e r t a l gånger(vägran att utbekomma offentliga handlingar, observera o f f e n t l i g a respektive efterforskning av undertecknad. Allt finns dokumenterat på ljudband och jag lämnar gärna ifrån mig h e l a ljudbandet som helt bestyrker vad jag har sagt - om det finns någon som betvivlar mina uppgifter.
Jag bilägger därför min dokumentation till detta brev). Ursäkta en lång och krånglig parentes!
Jag har i detalj granskat YMER-gruppens så kallade "behandlingsforskning" i kognitiv- terapiprojeket som de avrapporterade i juni 1996 till Rådet för Arbetslivsforskning. För att få en validitet i min granskning så nöjde jag mig givetvis inte bara med kritik av det som de själva skrivit i sin rapport. Jag frågade mig: hur har forskningsobjekten, patienterna, som deltog i den här terapin uppfattat saken. Och således efterintervjuade jag så många som möjligt av dessa patienter. Jag fick inte tag på alla, men de som jag fick tag på var desto mera substansiella och gav en mycket tydlig och konkret bild av hur projektet föll ut från deras synvinkel. Jag dokumenterade saken så att de två uppfattningarna. Projektledningens diagnoser och intyg ställdes sida vid sida med patienternas uppfattning.
Diskrepansen mellan dessa var, milt uttryckt, fatal - åtminstone om ska se det från den vetenskapliga sidan. Härtill var diskrepansen sedd ur en e t i s k synvinkel så stor att jag inte tvekar att ta ordet rättsövergrepp i min mun. Det här är mycket starka ord och mycket allvarliga anklagelse, det inser jag fullt väl. Och därför måste det naturligtvis prövas. Juridiskt, tja jag är ingen rättshaverist, så det kan väl göra det samma. Jag litar till en självprövning utifrån f o r s k a r s a m f u n d e t. Och där har vi i första rummet den etiska kommittén.
Och nu tillbaka till saken igen. Patienten Inger Berglöf intervjuade jag särskilt noga och dokumenterade hennes uppfattning om vad, hur och när olika saker, sett från hennes perspektiv som forskningsobjekt i det här YMER-projektet, hade inträffat. Därpå beslöt Inger Berglöf att begära ut sina egna patientjournaler från Huddinges Yrkes-och miljömedicin. Hon ringde ett stort antal samtal. Men det var mycket "stumt" från samma klinik!
Jag citerar ur brev, tillställt Kanslichef Gunnar Sennvik den 10/4 1997, ett brev som hon fortfarande, denna dag, ännu i n t e har fått någon som helst reaktion på från den högsta ledningen (och än mindre då från kliniken i fråga: där tiger de som samfällt "sju dövstumsinstitut" ! Så här ser brevet ut:
Jag har begärt fotokopia på min journal 97-0317 och 97-04-01.
Jag har fått svaret att journalerna är borta, de kan
ej finna dem.
Hur är detta möjligt?
Enligt offentlighetsprincipen skall begärd handling ofördröjligen utlämnas. Är detta praxis hos Huddinge sjukhus att hantera patientjournaler på detta sätt - eller enbart ett olycksfall."
(Namnteckning)
Jag är inte lagd för stora konspirationsteorier och vill nog tro att sjukhusledningen måtte vara ordentligt bekymrad över att patientens rättssäkerhet för tillfället är h e l t satt ur spel, åtminstone vad gäller den dokumentation som hon vill åberopa sig på och använda sig av. Jag måste dock få säga att de här journalerna försvann i ett, för YMER-gruppen i vart fall, mycket lyckligt läge: Just när jag höll på att sammanställa min analys av vad som försiggår i klinikens "behandlingsforskning" - professor Kolmodin-Hedman och läkaren Lena Hillert visse också, genom flera dialoger med undertecknad a t t jag just höll på med en sammanställning av hur deras forskningsojbekt uppfattat saken. Som journalist reagerar jag därför med ryggmärgen när journalerna just i det läget bara "försvinner".
Ingen säkerhetskopiering av för personer helt avgörande utlåtanden, intyg, dokumentation på (eventuella) arbetsskador och så vidare. Det fattas "plötsligen" bara! S å hade nog inte Riksdagen, Socialdepartementet och svenska folket uppfattat att saker och ting ska hanteras och så tror jag heller inte att konstitutionsutskottet uppfattar att vår rättstrygghet skall fungera i mellanhavandet sjukvårdsanställda, forskarsamhället almänheten, patienterna och "forskningsobjekten"! (Sådnant här förstör ju bara för seriösa forskare som, om sådant går an, kommer att få problem med rekrytrering till sina projekt)
Jag frågor den etiska kommittén: Vad är e r uppfattning om etiken i det här förfarandet?
Och avslutningsvis: i mitt brev till etikkommittén av den17/3 ställde jag frågan om vilka av några namngivna forskningsprojekt ledda av Sture Lidén (f.d. KS),Bengt Andersson Institutionen för tillämpad psykologi i Uppsala, Bengt Arnetz (f.d. klinikchef vid HS YMK, numera KI institutet för psykosocial medicin) samt Kolmodin-Hedman och Hillert vid HS Yrkes-och miljömedicin) som har p a s s e r a t KI:s regionala etikkommtitté.
Jag har ännu inte fått något svar på detta från kommittén - vilket egentligen borde ha varit en enkel expeditionssak att svara mig på. De andra frågorna, de är ju både allvarliga och stora, kan jag förstå att det kan ta något längre tid att reflektera över.
Alltså: kan jag n u få ett ganska snart svar på min senast framställda förfrågan?
I hopp om att jag är tydlig nog och att ni kommer att grundligt studera mina framställningar
Jan Åberg
Tillbaka till huvudsidan för FREEDOM CORNER.