På torsdagen , 29/2 -96, samtalar jag med registratorn och med Kanslichef Sennvik på direktionen för Stockholms Läns Landsting, SVSO på Huddinge Sjukhus. Jag vill se all offentlig korrespondens till och från Yrkesmiljöcentrum. Men Sennvik upplyser om att det diariet ligger lokalt, på kliniknivån.
När jag anländer till Yrkesmedicinska kliniken begär jag artigt att få ta del av klinikens korrespondens. Biträdande registratorn, som bemöter mig helt korrekt, säger att den finns samlad i en brevpärm. Plötsligt dyker den ena efter den andra klinikmedarbetaren upp, sjuksköterskan som frågar registratorn vad som "pågår", som då hämtar Lena Hillert, klinikläkare, som då hämtar biträdande klinikchefen. Dessa tar då så att säga "över" utlämnandet från registratorn. Ren förvirring uppstår. Först så säger de att jag inte får tillgång till pärmen. De vill neka mig att ens titta i innhållsförteckningen.
Sedan börjar de att försöka provocera mig, ställa ett antal "frågor" som är i direkt strid med offentlighetsprincipens bestämmelser: De "kräver" att få se min "legitimation"; de frågar, ett flertal gånger dessutom "vem jag representerar", "vilken organisation eller förening jag är med i" och så vidare.
Biträdande klinikchefen - som av läkaren Lena Hillert har larmats i och med undertecknads bestämda svar att Huddinges Yrkesmedicinska klinik varken nu eller senare har något att göra med vilka idrottsföreningar, politiska föreningar eller patientorganisationer som undertecknad möjligen kan vara medlem i - biträdande klinikchefen säger då spydigt att "normal anständighet" kräver att man svarar på sådana frågor. (Till saken hör att jag hade en viss erfarenhet om klinikchefens f.d. kollega, Sven Langworth som jag hade besökt på klinikens dåvarande amalgamenhet några månader tidigare. Jag ställde då den oförsynta frågan om varför patientenkäterna hade numrerats på ett sådant sätt att det av amalgamenheten försäkrade anonymitetsskyddet i praktiken hade undanröjts. Han svarade ungefär: So What? Vad gör det för skillnad: Om vi vill kan vi ändå se när patienterna, en efter en, lägger ner sina svarsenkäter i brevlådan här utanför expeditionen! Jag var alltså naiv. Men oförsynt, och oanständig nog att fråga vidare vad Kliniken ansåg om de häftiga reaktionerna från patientorganisationerna FEB och TF! Naturligtvis visste Dr Langworth att jag hade sällat mig till ett annat oanständigt sällskap: Riksdagens 2:e vice ordförande, Görel Thurdin som påpekat samma sak i ett debattinlägg i DN dessförinnan. I det sällskapet trivs jag för övrigt i dag alldeles utmärkt: jag delar helt hennes välformulerade motion om behovet av kraftfulla Ministrars styre! Hon anställer med det en demokratisk kärnfråga.) Ja, ursäkta min långa parentes. Men jag vidhöll min oanständighet alltså: Stämningen är upprörd, förutom biträdande klinikchefen så stormar framför allt läkaren Lena Hillert och mottagningsköterskan hela tiden runt mig, alla lika upprörda och stressade över mitt "tilltag". Biträdande registratorn, däremot, det bör påpekas till Klinikens heder hon sa ögonblickligen när jag kom in: -Jo. Det stämmer nog vad han säger. Enligt offentlighetsprincipen ska vi lämna ut officiell korrespondens som inte handlar om enskilda patientförhållanden eller liknande.
Jag påpekar då förstås med kraft för Hillert och medarbetare att det inte är undertecknad som är föremål för undersökning för tillfället - det är Yrkesmedicinska klinikens brevkorrespondens med yttervärlden (patientuppgifter var jag ju inte intresserad av) som de facto är granskningsföremålet.
Men eftersom jag trots det förvägrades att ta del av brevpärmen, uppmanade jag biträdande klinikchefen att ringa sin högst överställda chef (Sennvik) för att med honom kontrollera att vad man till mig uppgivit och vad som egentligen borde vara en odiskutabel självklarhet: att lagar och förordningar gäller även på Huddinge Sjukhus Yrkesmedicinska klinik. (Påpekandet bör också göras för kliniken för Samhällsmedicin Syd i Novum där man en timme tidigare för mig uppgivit att ingen brevpärm fanns och att de inte hade en enda offentlig uppgift att lämna ut till mig! - Ett förhållande som, när jag påtalade det för honom, gav upphov till märkbart bekymrat minspel i ansiktet på Kanslichef Gunnar Sennvik; ty han kan ju lagen, vad det både juridiskt och praktiskt innebär att man ignorerar den.)
Alltså ringer biträdande Klinikchefen ringer upp Sennvik på direktionen. Och Si! När han lägger på luren så "medges" jag omedelbar access till kliniken offentliga handlingar. Jag begärde då först fram brevpärmen med in-utgående postlistor. Det gick inte fullt ut: jag fick nämligen endast fram pärmen med korrespondens för ett år tillbaka i tiden. Men var är alla de andra pärmarna? frågade jag.
-Vi vet inte var dom finns! utropade biträdande klinikchefen, avdelningsksköterskan och läkaren Lena Hillert med en mun - medan den stackars biträdande registratorn, Carina Bredkvist, märkbart besvärat tittade ned i golvet.
-Men ta reda på dem då! (jag hade bara någon timma på mig innan jag var tvungen att åka tåget tillbaka till Trollhättan, vilket jag också hade talat om)
-Nej, det kan ta lång tid att hitta dem!
Vad betyder detta? Jo enligt arkivlagen är en sådan här oreda ett solklart tjänstefel. Det finns för övrigt rätt handfasta JO-uttalanden på att en sådan är brist på snabb access till handlingar är allt annat än acceptabel.
När jag till slut tvingades ut från kliniken, klockan var då exakt 16.15, säger avdelningssköterskan mycket syrligt: -Tro´nte att vi jobbar övertid för din skull. Nu går vi hem och det gör du också! ( Er tid är ute, som man sa i telefonsvarar´n på försäkringskassan; där gick gong-gongen!)
Men jag fick alltså med mig kopior för innehållsförteckningen på in-utgående post för senaste förflutna året (3 stycken A4 sidor som "du måste betala 12 kronor för", sa avdelningssköterskan, för så mycket kunde hon i alla fall av arkivlagen!) Resten, registren för in-och ut för åren 1992,1993, och 1994 kom vi överens om skulle faxas över till mig i Trollhättan, på morgonen nästa dag, så fort som de hade hittat de "bortställda" brevpärmarna.
Nästa dag 1/3-96 väntade jag först till klockan 10, sedan till 11, och 12, ... 13 ja, ända till klockan 14.45 för att vara exakt. Inget hände! Då ringde jag från Trollhättan upp till Huddinge och frågade VAD-I- H--- --- ??!
För att förkorta en längre historia; samtalet utspelade sig som följer:
JÅ: -Jag har inte fått de utlovade innehållsförteckningarna för register på in-utgående post!
Registratorn (Carina Bredkvist): -Nej. Biträdande klinikchefen har beslutat att inte lämna ut det...
JÅ: -När hittade ni de "försvunna pärmarna"?
CB: -Ja, vi hittade pärmarna vid 14-tiden.
JÅ: - Ni har alltså "letat" hela dagen efter pärmarna? Och nu vill alltså inte kliniken lämna ut det som vi kom överens om i går skulle överlämnas till mig. Vad har de för skäl för att bryta den överenskommelsen? (Tag det mjukt! Hon gör bara vad dom säger att hon måste, tänkte jag)
CB: -Vår klinikchef, Bengt Arnetz måste titta igenom korrespondensen först innan vi lämnar ut den.
JÅ: -Vem säger det?
CB: -Det säger vår biträdande klinikchef.
JÅ: -Jag begär härmed att det yttrandet omedelbart fäst på papper och överfaxas till mig. Det räcker med tre rader: "Vi har beslutat att inte lämna ut av Åberg begärda handlingar. Vårt skäl till det är att Klinikchef Bengt Arnetz först vill titta igenom korrespondensen och att besked om hur vi ska förfara med registren kommer att lämnas på Måndag, eller en liknande kort beslutsmotivering!"
"DEN HÄR BESLUTSMOTIVERINGEN VILL JAG HA INOM FEM MINUTER. DEN SKA, OM DEN ÄR NEKANDE INNEHÅLLA EN KLAR OCH TYDLIG UPPGIFT OM SÅ KALLAD BESVÄRSHÄNVISNING! "
CB: -Ja. Jag ska framföra det till klinikchefen.
Jag väntar sedan i fem minuter. Men fortfarande ingen fax. Jag ringer då upp registratorn på Yrkesmedicinska kliniken igen:
-Hallå igen Carina: Hur blir det med den skriftliga beslutsmotiveringen. Är den skickad?
CB:- Klinikchefen har beslutat att du får allt som du har begärt. Du behöver inte vänta längre, du behöver inte vänta till på måndag. Alla sju sidorna är redan på väg till dig nu, de ligger i avsändning i min fax. (kostnadsfritt!)
JÅ: -Tackar på förhand. Trevlig helg etcetera. (Det var ju fredag trots allt, och Carina Bredkvist hade ju faktiskt hela tiden - trots att läkarens, sjuksköterskans, biträdande klinikchefen och den helt diskrete klinikchefens Bengt Arnetz annorlunda agerande- handlat på ett rakt igenom korrekt sätt och i enlighet med vad man kan förvänta sig av offentliganställda).
Sens moral. En utomstående frågar sig: Vilken rättssäkerhet finns i den här röran och oredan på YMER vid Huddinge Sjukhus? Hur bär sig kliniken åt för att exempelvis korrespondera mer än ett år gamla remissärenden med externa läkare, samtal med f.d. patienter och så vidare: Får de också vänta i dagar innan Lena Hillert, Bengt Arnetz och Birgitta Kolomodin-Hedman identifierar sin tidigare korrespondens i ärendet?
Vad är det för Code of Conduct som härskar hos YMER-gruppen på Huddinge Sjukhus? *
Jan Åberg
*(YMER är namnet på Klinikens periodiska tidskrift).
Tillbaka till Huvudsidan för FREEDOM CORNER.