Härmed begär jag att KU undersöker förhållanden inom Näringsdepartementets ansvarsområde, som kan misstänkas ha att göra med maktmissbruk. Den närmast ansvarige torde således vara näringsminister Björn Rosengren.

Jag önskar få undersökt om Arbetsgruppen vid Rådet för Arbetslivsforskning, som i december 2000 avgav rapporten "Elöverkänslighet och hälsorisker av elektriska och magnetiska fält" fick en sammansättning som innebar att resultatet av arbetsgruppens arbete kunde sägas vara givet på förhand - två av dess forskare var medlemmar av Telias vetenskapliga råd, om 438 brev från elöverkänsliga, vilkas innehåll på ett uppseendeväckande sätt motsade arbetsgruppens slutsatser och som man lovat publicera, medvetet undanhållits offentligheten och gjorts svårtillgängliga genom att begravas i departementets arkiv, om avsikten med detta varit att gynna mobiltelefonindustrins intressen, även om detta måste ske på bekostnad av en grupp sjuka och handikappade människor och därmed medvetet sätta dessas liv och hälsa på spel,  om man genom att låta sätta stämpla de elöverkänsliga som psykfall förlängt dessa människors lidanden och bidragit till att stöta ut dem ur samhällsgemenskapen, om man genom sitt agerande förhalat en lösning av de drabbades problem och därmed bidragit till att fler drabbas och om man inte genom sitt samlande agerande på ett flagrant sätt kan sägas ha brutit mot en växande grupp handikappades mänskliga rättigheter.

Haninge den 12 mars 2001

John Lind 

Historien om RALF eller Hur man blir kvitt oönskade sjuka människor

Den 8 mars 2000 var en viktig dag för de elöverkänsliga: Rådet för Arbetslivsforskning (RALF) hade bjudit in till hearing med de elsjuka på Norra Latin i Stockholm.Visserligen var RALF svårt komprometterat i de senares ögon: Rådets ledande forskare, Ulf Bergquist och Lena Hillert, hade redan torgfört sin uppfattning att elöverkänslighet var en psykisk åkomma, som inte hade något ursprung i den fysiska verkligheten. De var också kända som medlemmar av Telias vetenskapliga råd. Men nu skulle de få höra de elöverkänsligas egna berättelser. Man hade också gått ut och begärt in skriftliga redogörelser från sjuka i hela landet. Dessa lovade man publicera som underlag för en slutrapport i ämnet.

En viss förväntan fanns alltså hos deltagarna. Kanske skulle en beskrivning av verkligheten kunna tvinga RALF att ge efter på sina förutfattande meningar. Kanske skulle de av statsmakten tillsatta forskarna trots sin anknytning till Telia motvilligt tvingas erkänna att människor kan bli sjuka av elektromagnetiska fält från t.ex. bildskärmar, lysrör och strålning från mobiltelefoner och mobilsändare?

Hela dagen vittnade människor om sina symptom: hur de fått en brännande känsla i ansiktet framför datorn, hjärt- och andningsbesvär, koncentrationssvårigheter, muskelvärk och yrsel. Många tålde inte längre strömmen i elledningarna hemma . De kunde även bli sjuka av grannarnas TV, mobil- och DECT-telefoner. En del sökte lösa situationen genom att skruva ur sina säkringar och leva med hjälp av stearin, fotogen och gasol. Andra bosatte sig långt från "civilisationen" i husvagnar och torp utan elektricitet. En del har jagats från den ena bostaden till den andra allteftersom nya mobiltelefonmaster satts upp.

Vad hände efter hearingen? Jo, RALF lades ned vid årsskiftet 2000/2001 efter att ha kommit med en slutrapport som viftade bort hela problemet. Bergquist och Hillert kunde fortsätta hos Telia. De inkomna rapporterna, 438 stycken, trycktes trots givet löfte aldrig upp - det fanns nu inga pengar! - utan begravdes i arkiv hos Näringsdepartementet.

Som tur är har vi dock den svenska offentlighetsprincipen.Vem som helst kan begära att få läsa den inkomna materialet. Jag har själv gjort det och kan försäkra att det är en skakande läsning. 

En 60-årig kvinna skriver:
Detta är en fruktansvärd situation. Man kan inte arbeta som andra, man kan överhuvudtaget inte göra någonting som man vill göra. Det är som att sitta i fängelse, ej se TV, höra radio, bio, roa sig som andra människor. Man blir isolerad i hemmet där man kan vistas med elpropparna utdragna... Det är förvånansvärt att forskarna gång på gång kommer fram till att detta har psykiska orsaker. Det är som ett slag i ansiktet på oss sjuka. Vi är svenska medborgare som betalar skatt som alla andra. Vi har rätt till hjälp av samhället, ej hån. Vi sitter isolerade i våra bostäder som forna tiders krymplingar. Vissa kan ej bo hemma utan måste sitta i en husvagn i skogen eller tar livet av sig. Detta är en fruktansvärd diskriminering av en grupp människor som samhället har gjort sjuka av amalgam och mobiltelefoner, basstationer, kraftledningar m.m. Det kan inte vara meningen att människor skall utsättas för all denna elektrosmog som vissa företag tjänar miljarder på...

Här har vi den springande punkten. Ingenting får störa mobiltelefonindustrins intressen. För Ericssons och Telias skull är man beredd att offra människors liv och hälsa! Och vilken framtid kan de drabbade se fram mot, när det nya G3-nätet byggs upp med 30 000 nya sändare, kanske fler? Vart skall de här människorna ta vägen? Västra Orsa Finnmark lär vara ett område där ännu inte full täckning finns...

Under tiden drabbas allt fler. De 438 rapporterna är naturligtvis toppen på ett isberg. De är de mest företagsamma, de mest verbala som har yttrat sig till RALF. Många drabbade visste inte om möjligheten att få komma till tals. Och hur många går omkring och mår dåligt utan att veta av vad? Enligt uppgift från Föreningen för El-och Bildskärmsskadade (FEB) uppgav Stockholms Läns Landsting i miljöhälsoenkäten -97 att 1,5% (19 000 personer) var elöverkänsliga. I rapporten "Elöverkänslighet bland TCO-förbundens medlemmar" uppskattar TCO antalet elöverkänsliga inom TCO till 10-30 000. 

I Arbetslivsrapport nr 2000:05 från Arbetslivsinstitutet sägs:
Det finns också en annan tydlig riskgrupp för denna typ av besvär - de som har längre utbildning och arbetar med kvalificerade uppgifter inom teknik och data. Dessa grupper utgörs ofta av män i yngre medelåldern, vilket innebär att det kan röra sig om nya fenomen med konsekvenser på sikt i den växande datoriseringens efterföljd. De tendenser till dos-respons-samband som datorarbete och besvär uppvisar är därför oroande. Här kan tillfogas att liknande samband kan skönjas när det gäller användningen av mobiltelefon, ett hjälpmedel som används parallellt med datorn av dessa yrkesgrupper.

För den som vill läsa mer om dessa frågor kan jag rekommendera boken Mörkläggning, Elektronikens rättslösa offer av f.d. journalisten i TCO-tidningen Gunni Nordström. Om mobiltelefonindustrins cyniska spel i ett internationellt perspektiv (bl.a. om Ericssons mygel för att påverka gränsvärden) skriver forskaren George Carlo och journalisten Martin Schram i Cell Phones - Invisible Hazards in the Wireless Age. An Insider´s Alarming Discoveries about Cancer and Genetic Damage.

John Lind