Publicerad i Tidskriften Medikament nr 6/03.
Länk till Medikaments hemsida: Medikament (http://www.medikament.nu)
Elöverkänslighet – materialet som ”inte fick plats” i statlig utredning
För ett par år sedan kom Miljöenheten i Stockholms läns landsting fram till, att cirka 2 % av invånarna i Stockholms län upplever att de är känsliga för el- och magnetfält. En undersökning gjord av Svenska Industritjänstemannaförbundet kom fram till samma siffra - cirka 2 % av förbundets medlemmar har mer eller mindre besvär av elöverkänslighet. Men elöverkänslighet är ett omdebatterat område och Socialstyrelsens uppfattning är, att det inte är vetenskapligt bevisat att el-fälten gör oss sjuka.
”Svart på vitt.Röster och vittnesmål om elöverkänslighet”
av Rigmor Granlund-Lind och John Lind består huvudsakligen av utdrag
ur berättelser skrivna av personer som är elöverkänsliga.
Boken bygger på en hearing om elöverkänslighet,
som hölls i Stockholm år 2000 arrangerad av Rådet för
arbetslivsforskning (RALF). Man hade 1997 fått i uppdrag av regeringen
att redovisa och bedöma värdet av såväl svensk som
internationell forskning om elöverkänslighet och hälsorisker
med elektriska och magnetiska fält. Hearingen var ett led i detta
och här fick de elöverkänsliga själva komma till tals.
De som ville kunde också höra av sig skriftligt. Sedan var det
meningen, att detta skulle publiceras i slutrapporten. Men så skedde
aldrig. Officiellt skylldes på pengabrist. När så slutrapporten
kom i december 2000, ägnades endast en sida åt inläggen
från hearingen och de 415 breven. Sammanfattningsvis sägs, att
man inte hade kunnat få ut särskilt mycket av materialet. Och
i sin helhet gick RALF-rapporten ut på att elöverkänslighet
i princip inte existerar.
Allt detta väckte författarnas nyfikenhet och de började
studera materialet, som ju är offentlig handling. Häri beskrev
människor sin situation, vad som utlöste elöverkänsligheten,
symptom, hur den upptäcktes, erfarenheter av elsanering, bemötande
från sjukvård och socialtjänst, sociala konsekvenser,
synpunkter på forskning, myndigheter med mera.
För rullstolsbundna är Sverige ett föregångsland
– bostäder, hissar, trottoarer och så vidare – allt skall passa
en rullstol. Men elöverkänsliga har inte ens en frizon. Idag
är ingen plats fredad för mobilstrålningen. När som
helst kan till exempel en mobiltelefonmast komma upp intill din bostad.
Vissa tvingas bli ”elflyktingar” och måste bo i ensliga torp eller
fly till husvagnar i skogen.
Vad kan den ogenomtänkta och oerhört hänsynslösa
utbyggnaden av trådlös kommunikation innebära för
framtiden? Hela landet täcks av strålning för att tillgodose
kortsiktiga ekonomiska intressen. I ett inlägg frågar skribenten,
vilken självklar rätt exempelvis radio- och mobilföretag
har att fylla etern med signaler av olika slag. I stället borde mer
hänsyn tas till försiktighetsprincipen (se Medikament nr 7, 2002).
Flera inlägg beskriver den oro man känner för
att söka vård. Vad skulle hända om man behöver sjukhusvård?
Elsanerade vård- och mottagningsrum finns nämligen endast på
sex orter.
Läkare vet i allmänhet väldigt lite om elens inverkan
medan tekniker oftare har full förståelse för att el-fält
kan påverka människan. Själv tillhörde jag de tveksammas
skara, när jag läste om eller diskuterade elöverkänslighet.
Men efter att ha läst denna bok har jag ändrat uppfattning. Att
människor får blåsor i huden och blir ”solbrända”
av att sitta framför en datorskärm, kan inte vara inbillning.
Många inlägg är skrämmande läsning. Man blir
mörkrädd både av att läsa om dessa människors
situation och av myndigheternas eftergivna agerande.
Boken är nyttig läsning för alla. Förhoppningsvis
kan den kanske öppna ögonen på politiker, sjukvårdspersonal,
forskare och andra, att problemet med elöverkänslighet borde
tas på större allvar.
Thérèse Ollén
Copyright
Medikament http://www.medikament.nu