Insändare införd i Västerbottens-Kuriren den 10 augusti 2009

Lågenergilampan

Ekodesign, eller så kallad "grön design", har blivit ett högaktuellt ämne inom de flesta tekniska områden. Vi som har en funktionsnedsättning grundad på elöverkänslighet, är inte odelat positiva till den här utvecklingen, eftersom det ofta innebär pålagor i form av ökad exponering för elektromagnetiska fält (EMF).

När EU tvingade fram en övergång från vanliga glödlampor till kvicksilverhaltiga lågenergilampor, var motiveringen att spara energi. Det är en sanning med modifikation. Att använda lågenergilampan sparar inte energi i någon större utsträckning, det är mest en fråga om omfördelning. Lågenenergilampan skapar en reaktiv belastning på elnätet och de drar mer ström än vad som uppges av tillverkarna. En lågenergilampa som nominellt sägs förbruka 14 Watt drar i själva verket c:a 38 Watt. Elleverantörerna står för mellanskillnaden, vilket på sikt torde leda till höjda elpriser.

Samma nivåer på EMF som kan uppmätas på en meters avstånd från en vanlig glödlampa, kan uppmätas på fem till åtta meter från en lågenergilampa. De elektromagnetiska fält som lågenergilampor genererar är till och med starkare än från lysrör på grund av de höga och snabba urladdningarna. Det är dessa ettriga magnetfält som uppstår när lågenergilampan hackar sönder matarströmmens jämna sinusvåg, som elöverkänsliga känner av och reagerar på. Den vanliga glödlampan påverkar inte sinuskurvan på samma sätt.

Det finns i dag ingen fullgod ersättning för glödljus. Bland elöverkänsliga finns en stor oro över hur man ska klara sitt behov av belysning, när det inte längre går att få tag på vanliga glödlampor. Många hamstrar glödlampor och lägger upp lager för de närmaste årens förbrukning. Om den tekniska utvecklingen inte leder fram till en ny typ av glödlampa som elöverkänsliga tål, kommer svårt drabbade att tvingas avstå från elektrisk belysning och i framtiden förlita sig på fotogenlampor och stearinljus.

Elöverkänsliga har redan nu stora svårigheter att vistas i offentliga miljöer och ännu svårare blir det när alla offentliga miljöer utan undantag skall förses med lågenergilampor. En elöverkänslig person kan behöva ett säkerhetsavstånd uppemot åtta meter till en lågener-gilampa för att inte besväras av den.
Var hittar man sådana offentliga miljöer? Lågenergilampan tränger obönhörligt ut elöverkänsliga från arbetsplatser, vårdinrättningar, skolor, affärer, socialt umgänge, från möjlig-heten att delta aktivt i samhällslivet på i stort sett alla områden.

Inger Nilsson